Lämna inte rymden!

”Någonstans där uppe rör den Internationella rymdstationen sig, med både amerikanska och ryska rymdfarare ombord. De är kolleger, arbetskamrater, allierade. De talar blandspråket Runglish med varandra.”

Snart har det gått exakt 60 år sedan drömmen om människans närvaro i rymden blev verklighet. 12 april 1961 flög Jurij Gagarin runt jorden i rymdfarkosten Vostok-1.

Enligt mina föräldrar var entusiasmen stor. Leningradborna gick man ur huse, kramades och sjöng. Det enda jag själv kommer ihåg av 60-talets eufori var dagistanternas refräng: ”Alla ni barn ska bli kosmonauter!”

I övrigt är mina och mina generationskamraters minnen av de efterföljande två decennierna präglade av apati. Rymdfärder var vardagsmat, de var inte särskilt intressanta. Rymdkapplöpningen mellan Sovjetunionen och USA tilltog. Ett litet avbrott i kalla kriget blev Apollo-Soyuzprojektet år 1975. I synnerhet frimärkssamlarna jublade.

Efter att ha flyttat till Finland blev jag trevligt överraskad av att mången finländare hyste ett genuint intresse för våra kosmonauters bedrifter. Det var bara naturligt att min äkta man som är fysiker visste mycket om dem, men även den breda allmänheten tycktes vara intresserad. Under mina första år i Finland bodde vi i Vanda, i närheten av vetenskapscentret Heureka. Där ordnades en del rymdutställningar samt en träff med kosmonauten Valerij Bykovskij.

För några år sedan berättade operaveteranen Harras Hursti om sin vänskap med Aleksej Leonov, den första människan som genomförde en rymdpromenad, i en intervju med Seura-lehti. En gång medverkade jag i en litterär afton vid Richardsgatans bibliotek i Helsingfors tillsammans med Katri Lipson som presenterade sin roman Kosmonautti. Så småningom började jag se på vissa moment i mitt hemlands historia med andra ögon.

Men på sistone har ordet kosmonaut fått några nya betydelser i Ryssland. Mitt i karantänen då ryssarna roade sig genom att recitera Joseph Brodskys rader ”Lämna inte rummet, gör inte misstaget att gå ut” fick många insjuknade hembesök av ”kosmonauter”. Så kallar man nu för tiden medicinsk personal i full skyddsmundering som tar prov i svalget och näsan.

Samtidigt har ordet kosmonaut fått en annan, minst lika dyster betydelse i samhället. I folkmun används det som synonymt med kravallpolisen Omon – ansiktslösa figurer med hjälmar och visir.

Osökt tänker jag på Viktor Pelevins bok Omon Ra (1992), en parodi på sovjettidens bildningsromaner. Omon Ra handlar om en sovjetisk pojkes kosmonautdröm – som blir en mardröm. En nattsvart liknelse om ungdomens idealism och hänförelse som kolliderar med en verklighet där människor inte är något värda.

”Lås dörren och ställ skåpet vid den/ som en barrikad mot kosmos, virus, ras, eros och tiden.”

Så slutar den dikt av Joseph Brodsky som jag nämner ovan, i Bengt Jangfeldts översättning.

I mina mest pessimistiska stunder frågar jag mig om inte dessa rader är vår tids melodi. De dörrar jag som ung var med och öppnade såväl inifrån som utifrån, de murar som jag såg rasa, de gränser som luckrades upp med mitt minne – allt detta tycks återkomma. Har vi kommit ”tillbaka till framtiden”?

Jag lyfter ögat mot himmelen. Någonstans där uppe rör den Internationella rymdstationen sig, med både amerikanska och ryska rymdfarare ombord. De är kolleger, arbetskamrater, allierade. De talar blandspråket Runglish med varandra.

Noteras bör att svensken Christer Fuglesang talar bra ryska, den första europén som blivit utbildad till både kosmonaut och astronaut.

Internationella rymdstationen är ett av de senaste decenniernas största fredsprojekt. Den mänskliga närvaron i rymden fortsätter – i den internationella samvarons tecken.