Maija Annikki Savolainen gräver fram digitaliseringens spår
Vi lämnar avtryck efter oss konstant, vare sig vi är medvetna om det eller inte. Genom olika slags materiella lösningar kommunicerar vi inte bara med varandra utan lämnar även kvar bestående ledtrådar som nycklar till vår civilisation.
UTSTÄLLNING Maija Annikki Savolainen i samarbete med Yvonne Billimore och Otso Havanto / datacentre Solu Space, till 20.2.2021
Att stiga in i Maija Annikki Savolainens utställning i Solu Space i Kronohagen är som att gå in i rollen som framtida arkeolog som fått i uppdrag att utforska ruinerna av en datorhall.
En salig blandning föremål och råmaterial breder ut sig i utrymmet och tar det i besittning. Skärvor av speglar och glas med ingraverade emojin blandas med sönderslagna usb-minnen, fotografier, sand, stenar, betongblock samt medieverk av Otso Havanto.
Genom installationen aktualiserar konstnären frågor om hur dagens digitala värld sparas för framtiden, vad som händer med informationen samt vilka fysiska spår digitalt stoff lämnar efter sig.
Mångsidiga material
Människans kommunikationsformer verkar fascinera Savolainen. Skulpturerna av stenar staplade på varandra påminner om uråldriga naturmonument som Stonehenge samtidigt som de erinrar om de stenrösen som var och varannan kotte fortfarande bygger för att signalera sitt varande på en viss plats.
Kvarlämnat material är basen till det mesta vi vet om civilisationer före vår egen och informationen lagras inte bara av föremålets yttre egenskaper utan djupt inne i materian. En trädstam och ett usbminne kan ha mera gemensamt än en kunde tro.
Vad konstnären framhäver är materialets mångsidighet och hur det inte bara är stenar som sådana som kan förmedla meddelanden. Av sand tillverkas glas som förutom sina uppenbara användningsområden bland annat utnyttjas i de fibrer som förser våra hem med internet. Ren kvarts, som hittats vid neolitiska monument och tros ha använts för att försöka kommunicera med stjärnorna, används i dag för nanoteknologi och i datorer och telefoner.
I utställningen, med de olika resurserna framställda om vartannat, illustreras tydligt hur samma sten kan erbjuda nya lösningar i årtusenden. Också de digitala lösningarna har faktiska konsekvenser och Savolainens forskningsarbete får en att stanna upp och reflektera över hur långsiktiga och till vems fördel dessa nya kommunikationssätt är.
Personlig datorhall
Trots det allvarliga ämnet är installationen långt ifrån dystopisk utan präglas av en aura av lugn. Det är en sammanlänkad och fin helhet som uppmuntrar till nya perspektiv och tankar om jaget som samlare. Var och en är sin egen personliga datorhall och lagrar både fysisk och abstrakt information som förvandlas till ledtrådar för framtidens forskare. Det är ett rent nöje att promenera runt och ständigt hitta nya detaljer genom vilka konstnären förmedlar sina iakttagelser med betraktaren.
Parallellt demonstrerar de många fotografierna och uppförstorade bilderna av scannade stenar som pryder väggarna hur synvinkel, teknik och inramning påverkar hur fenomen tolkas och upplevs. Då ett färgat eller grumligt glas läggs över en bild kan det förvränga hela dess karaktär och leda till misstolkningar.
Savolainen visar fint hur konst och vetenskap tangerar varandra och kan hjälpa till att belysa de sprickor där den ena disciplinen brister. Inte heller arkeologer får en enhetlig sanning serverad utan måste putsa upp, vrida och vända på, samt pussla ihop bitarna för att kunna se helheten.