Klipska bydårar Silvaner – hemligheten bakom Frankenvinerna

Snön har täckt världen och jag stavgår i Turholmsparken. En aria ur operan Cavalleria Rusticana ljuder högt och friskt mellan de ädla lövträdens vitpudrade grenar.

– Io me ne vado (jag går bort) sjunger en praktfull baryton och försvinner mellan snöhögarna.

Fiffigt och coronatryggt att öva utomhus. Operaarian för mig till svunna somrar på Sicilien och en piazza som vilar i det vita solgasset. – Vieni qua, bella signorina. Det är Don Vito, parkeringsvakten, som kallar på mig. Han är en gammal man med öppen, ärlig uppsyn och vänliga bruna ögon. Med sydlänningens sällskaplighet och umgängesbegär bjuder han titt som tätt på en espresso och jag får följa det italienska folkvimlet som är ett spännande skådespel med särpräglade typer. En dag sätter sig Don Vito på bänken av len kalksten, bara för att plötsligt ropa: – Un torta di mandorla? Med ett ömt leende vinkar han till sig en vilt gestikulerande tonårspojke som springer förbi. Killen talar sluddrigt, men grinar stort till tack för mandelkakan. Han är olik de andra, han utökar det färggranna galleriet. Här finns det plats för alla.

På piazzan med blommande oleanderträd som ger behaglig skugga, berättar Don Vito ofta historier om bydåren Giufà, en tragikomisk figur i den muntliga populärkulturen på Sicilien, med rötter i den arabiska världen.

– Folk bjöd aldrig den efterblivna och illa klädda Giufà på fester, börjar han och rätar till den slitna kaptensmössan.

– En dag klädde Giufàs mor upp honom och han blev bjuden på en fin bankett. ”Ät!” ropade festfolket. Giufà, som inget bordsskick hade, stoppade i sig mat med ena handen medan han med den andra fyllde fickorna med läckerheter och sa: Ät mina kläder. Ät!

Don Vito konstaterar skrattande att Giufà var en dumbom men ändå klipsk. Jag småler där jag sitter och beundrar utsikten över Messinasundet, medan den stolta ättlingen till de gamla romarna placerar en böteslapp på en felparkerad Fiat 500.

Det händer ibland att man också i vår urbana kultur stöter på excentriker. Första gången jag utomhus hörde någon ropa ut meningslösa fraser i mobiltelefonen tyckte jag att det var en bydåre som samtalade med sig själv. Föga kunde vi ana att världen något år senare skulle krylla av bydårar. Det var skrattretande när folk började knata omkring med stavar. "Skidorna fattas", ropade man efter stavgångarna.

Nu uppskattar jag stavgång som motionsform, men ser antagligen ut som en fåne när jag utan skidor plumsar i den meterhöga snön.

Silvaner är något av en doldis, men den har bidragit till att Alsace är ett särskilt spännande vinområde. I Europa odlas druvan mest i Tyskland och når sin absoluta topp i vinområdet Franken, med centrum i Würzburg, där den blommar den upp och når sin fulla potential.

■ I Main introducerades vinodling redan år 770 efter Kristus av Karl den stores sonson, kallad Ludvig den tyske. Det är anmärkningsvärt att de starkt vinorienterade romarna inte hade uppfattat möjligheterna i detta område, med tanke på att de producerade vin i både Bordeaux och Mosel.

Frankenviner tappas på en platt flaska kallad boxbeutel, bockpung, som förklaring på formen. En annan förklaring är att buteljen associeras till den påse i vilken munkarna bar sin bibel. En tredje teori är att buteljen liknar de romerska legionärernas fältflaska som användes för såväl vatten som vin. Den platta flaskan är känd sedan 1400-talet, men kan vara betydligt äldre.

Silvaner eller sylvaner?

I Frankrike kallas druvan sylvaner där den särskilt förekommer i Alsace, då ofta i blandning med gewürztraminer, riesling och muscat, men den odlas också i Alto Adidge i Italien som är ett gammalt österrikiskt område. I Schweiz produceras högklassiga viner som kallas Johannisberger, särskilt i Valais där resultatet blir bra.

Att silvaner är särskilt uppskattad av odlare i Franken, framgår vid Stein zum Würzburg, där det står ett minnesmärke som hyllar vinodling. Men det är inte den ädla druvan riesling som hyllas, utan den anspråkslösa silvanern, som totalt dominerar den lokala vinproduktionen. Särskilt används den gula varianten av druvan men den gröna, som kom från Pfalz under första världskriget, ökar i vingårdarna.

Nyanser av tomat

Silvaner mognar tidigt och klarar kalla vintrar bättre än de flesta druvsorterna. Den gula silvanern från Franken ger ett fylligt vin med mjuk fruktighet och behaglig syra. Den djupa kalkstensjorden ger vinerna nyanser av både päron och vanilj.

I Frankrike, alltså i Alsace, ger sylvaner lätta och kryddiga viner, ofta med en viss jordighet och originellt nog med nyanser av tomat, ett förvånande inslag i smakpaletten. Härtill används sylvaner ofta i olika druvblandningar som i det lokala mousserande vinet Cremant d’Alsace.

Skalden Goethe var en stor vän av frankenvin och skriver till sin hustru från Jena: ”skicka mig några buteljer würzburger, då inget annat vin smakar mig”.

I hjärtat av Franken ligger som nämnt Würzburg med slottet Marienberg. Slottet ansågs länge vara ointagligt, men erövrades 1631 av Gustav II Adolf. Det var kungens finska soldater som ledde anfallet och som belöning fick gossarna rikliga mängder av det lokala vinet som törstsläckare.

Passar till skaldjur och sushi

I Alsace anser man att sylvanervinerna är särskilt njutbara till skaldjur, kraftigare fiskrätter och numera även till sushi. Silvaner i Rheinhessen och Franken ger fylligare viner vars fina örtighet passar till såväl mat som prat. Noteras bör att det också finns söta viner av denna druva som i bästa fall smakar lite som ett sauternesvin.

Som alltid med kvalitetsvin är hemligheten att lyckas med silvaner att vinbonden satsar på en liten skörd per hektar, vilket ger mera koncentration med högre kvalitet och mera smaknyanser. Här några viner gjorda på 100 procent silvaner: