Hej då, Yle, hälsa 1900-talet!

"Yle förbjuds att utifrån journalistiska grunder besluta hur innehållet produceras utan tvingas i stället att tänka utifrån medieformer."

ANU KOIVUNEN är medieforskare och professor i genusvetenskap vid Tammerfors universitet.

Begreppet transmedia introducerades i början av 1990-talet av den amerikanska filmforskaren Marsha Kinder. Hon myntade ordet för att beskriva hur filmer, tv-serier, videospel och leksaker inom barnkulturen formade nätverk där innehållet och berättelser överskred enskilda medieformers gränser. Med digitaliseringen utsuddades mediegränser och vid mitten av 00-talet lanserade Henry Jenkins uttrycket transmedialt berättande som en gängse praxis för den nya, konvergerade mediekulturen. Idén om mediespecifika innehåll hörde till det förflutna, framtiden inom underhållningsindustrin handlade om innehåll som skapas och konsumeras i olika former och på olika, sammanlänkade plattformar.

I dag, 15 år senare, är transmedialitet grundprincipen i allas vår nyhetskonsumtion: nyheter publiceras, kompletteras och uppdateras fortlöpande och sammanfattande, med text, ljud och video, dygnet runt. Enligt studier använder 85 procent av finländarna webbmedier som nyhetskälla. Smarttelefoner är det viktigaste gränssnittet för allt fler, och digital journalistik utvecklas av alla aktörer med transmedialitet som framtidsrecept.

Döm om min och medieforskarkollegors förvåning att Finlands regering 2021 vill ändra lagen om Rundradion så att Yles möjligheter att publicera innehåll i textform begränsas. Lagändringen motiveras som framtvingad av klagomålet om statligt stöd som Medieförbundet 2017 lämnade till Europeiska kommissionen. Enligt intresseorganisationen för Finlands privata mediebransch ingår det journalistiska innehållet i textform på webben inte i rundradioverksamhet och kommissionen verkar ge medhåll. Vad kommissionen egentligen anser och vilket förhandlingsutrymme som finns är emellertid inte att veta, eftersom kommissionens handlingar är – tro det eller ej! – hemligstämplade.

Summa summarum vill regeringens lagförslag och Medieförbundet förpassa Yle tillbaka till den analoga eran och 1900-talet. Här beaktas varken allmänhetens faktiska medievanor eller Yles journalistiska integritet. Yle förbjuds att utifrån journalistiska grunder besluta hur innehållet produceras utan tvingas i stället att tänka utifrån medieformer. Exempelvis skulle lagförslaget inskränka Yles undersökande och granskande journalistik som typiskt ter sig väl i förklarande och kontextualiserande textform – och som endast få mediehus i Finland driver.

Lagpropositionens fokus på uttrycksformer är absurd och svår att försvara på sakliga grunder i dagens medieverklighet. Idén med allmännyttiga medier kan likställas med den om folkbibliotek eller grundskola: ingen av dessa skulle bli verklighet i dagens politiska klimat. Lyckligtvis har vi dessa institutioner och bör förvalta dem ansvarsfullt. Idén med allmännyttiga medier föddes visserligen i en tid då medieformer var åtskiljbara och tydliga, men i stället för att åberopa och återinföra den analoga tidsålderns beskrivningar av public service-medier bör förståelsen av public service uppgraderas – inte nedgraderas på bekostnad av allmänhetens mediebehov.