Bettlare, vägmän och smittobärare

"I mitten av seklet yrkades det på att de karelska bönder som reste till Finland skulle vara försedda med läkarintyg."

Under 1800-talet kunde registrering av resande ligga till grund för notiser i dagstidningarna. Då var hotell och andra härbärgen ålagda att snabbt rapportera om gäster till de lokala myndigheterna och den husvärd som hade erbjudit kvarter åt en främling skulle inom sex timmar skriftligen anmäla detta till borgmästaren. Förutom den besökandes namn och hemort skulle även ”karaktär”, det vill säga social position, framgå. Enligt föreskrifterna förelåg det dock inget krav på att välkända ståndspersoner från den omgivande landsbygden skulle registreras, inte heller den allmoge som anlände till städerna i laga värv. För nyhetstörstande var det förmodligen av intresse att läsa om de grosshandlare, löjtnanter eller apotekare som hade tagit in på hotell i staden.

Således fanns även då en kontroll, såväl formell som informell, av resande och därtill ställdes vissa individer inför krav på hälsotest. Enligt ett dekret som storfursten 1811 riktade till landshövdingarna skulle sjömän som kom från utlandet granskas – visiteras – innan de landsteg. Av fruntimmer som ansågs föra ett odygdigt liv skulle det krävas sundhetsbevis två gånger om året och kontroller av detta slag utvecklades senare till reglementerad prostitution.

Också andra undersåtar kunde bära på venerisk smitta. I dekretet nämndes även ”Landt-handlare, BorgareDrängar och Månglerskor, som biwista Marknader och eljest fara ikring Landet”. Enligt föreskrifterna skulle sundhetsintyg kunna krävas av dessa yrkesgrupper innan det då nödvändiga passet för inrikesresa beviljades. Något år senare infördes även i Sverige liknande reglementen rörande lägre sociala skikt.

Förmodligen var det rätt sällan som de sistnämnda bestämmelserna tillämpades. I ett aktuellt projekt om kringvandrande försäljare visar mina kolleger hur gårdfarihandeln, en näringsform svår att övervaka, kunde uppfattas som ett hot. Att det främst var utifrån kommande som sågs som ett problem visar Hanna Lindberg i sin studie om hur gårdfarihandel diskuterades i lantdagen under 1870-talet. De rysk-karelska gårdfarihandlarna hamnade ofta i blickfånget och det var inte enbart varorna och själva handeln som misstänkliggjordes: i mitten av seklet yrkades det på att de karelska bönder som reste till Finland skulle vara försedda med läkarintyg. Under en lantdagsdebatt påtalades att stickprov ska ha gjorts på en marknad i Kuopio och att arkangeliterna – som dessa gårdfarihandlare kallades – inte burit på smitta.

Det var således särskilda grupper – män uppfattade som farliga eller kvinnor sedda som lösaktiga – som kunde inspekteras. Restriktionerna drabbade specifika samhällsgrupper och i dag kan testtvång av dessa slag te sig godtyckliga.

I likhet med många andra kan jag i dag ändå inse vikten av nu gällande restriktioner och krav på test. Som forskare har jag otaliga gånger arbetsvandrat och utfört uppdrag av olika slag i västerled. När jag med eller utan sundhetsbevis åker till Uppsala nästa gång kommer jag att vara mycket glad och nu när även grannen i väst ålägger de inresande restriktioner är jag tacksam över att svenskt kaffe säljs i våra butiker.