Det finns alltid människor som vågar misslyckas

En av hemligheterna bakom Silicon Valley är insikten: Det gör ingenting om man misslyckas. Utanför Moskva står ett försök till att skapa en rysk version av Silicon Valley. Försöket heter Skolkovo och det är allt som Silicon Valley inte är.

Varje gång jag besöker Novodevitje kyrkogård i Moskva gör jag ett varv till Jeltsins grav och tackar honom som finländare. Jag tackar honom för att han erkände vem som började vinterkriget, jag tackar honom för att han återgav min föräldrageneration tron att det kan finnas goda människor i Ryssland.

Silicon Valley har skapats nerifrån upp, Skolkovo har skapats uppifrån ner. Silicon Valley är ett ställe som drar till sig världens bästa och mest uppfinningsrika hjärnor – de kommer frivilligt dit. Till Skolkovo kommer gräddan av världens forskare eventuellt för kortare perioder om de får något välbetalt sidoprojekt. Men de kommer aldrig att flytta dit.

Ryssland är världsbäst på idrotter som kräver både precision och skönhet, till exempel konståkning och rytmisk sportgymnastik. Idrotter som förutsätter tusentals timmar av träning, en känsla för det exakta och förmågan att stå ut med hård disciplin.

När det gäller fotboll har Ryssland många talangfulla enskilda spelare, men får sällan ihop till ett slagkraftigt landslag (VM 2018 var ett undantag). Jag är inte säker på exakt vad det beror på, men misstänker att det har att göra med synen på misstag.

Det är illa att göra misstag i Ryssland. Den här inställningen märker man ofta i synen på den politiska oppositionen. Hur många gånger har jag inte hört folk säga att de föraktar oppositionen, ”eftersom den inte får något till stånd”. Man bortser helt från att oppositionen inte tillåts delta i val och med andra ord har starkt kringskurna möjligheter att jobba konkret.

Att Aleksej Navalnyj för tillfället torde vara världens mest kända ryss har att göra med denna omständighet. Han är nämligen inte rädd för att göra misstag. Han försöker och försöker. Går det inte på ett sätt testar han på ett annat.

Han testade sig fram på olika sätt tills han hittade den form som skulle visa sig vara precis vad som fungerade i 2020-talets Ryssland – en slags blandning av undersökande journalistik och politisk agenda, kryddad med lätt populism, snyggt paketerat i ett proffsigt format.

Navalnyj höll på i flera år innan det verkligen tog skruv. Nu har han samlat omkring sig ett team som fortsätter hans arbete medan han sitter i fängelse.

Många har jämfört Navalnyj med Jeltsin i sin krafts dagar. Det finns något i karisman, övertygelsen och modet som förenar dem. Ändå är det förstås delvis en haltande jämförelse. Jeltsin var ursprungligen en partiboss, medan Navalnyj aldrig har varit en del av systemet.

Men det finns en sak som förenar Navalnyj med Jeltsin – att de inte är rädda för att göra misstag. Jeltsin visste att det var omöjligt att montera ned en konstruktion som Sovjetunionen utan att det skulle leda till enorma problem, som han själv skulle få skulden för. Den ensidiga nidbilden som odlas av Jeltsin i dagens Ryssland handlar egentligen inte om att han blev alkoholiserad. Den handlar om att han vågade fatta beslut som var helt nödvändiga för ett fritt Ryssland, men ledde till både nya problem och att imperiet gick under.

Många misstag kunde ha undvikits. Men Jeltsin förstod instinktivt vad frihet är. Han tillät satirprogram om honom själv på tv trots att de sårade honom djupt. Han lät aldrig hota, misshandla eller mörda en enda politisk opponent eller journalist.

Jämför detta med dagens regim.

Hurdan Navalnyj skulle vara som president vet vi inte. Men Navalnyj har precis som Jeltsin visat att inga framsteg är möjliga utan misstag. Att man måste våga försöka.

Varje gång jag besöker Novodevitje kyrkogård i Moskva gör jag ett varv till Jeltsins grav och tackar honom som finländare. Jag tackar honom för att han erkände vem som började vinterkriget, jag tackar honom för att han återgav min föräldrageneration tron att det kan finnas goda människor i Ryssland.

Vad jag skulle säga vid Navalnyjs grav vet jag inte än. Jag hoppas att jag aldrig kommer att besöka den.

ANNA-LENA LAURÉN är HBL:s medarbetare i Ryssland.