Musica novas fredagskonsert klarade skyhög ribba
Recensentens höga förväntningar efter torsdagens inledningskonsert infriades med råge under Musica nova-festivalfredagen.
KONSERT
Musica nova
Tapiola Sinfonietta under Roland Kluttig. Solist: Emil Holmström, hammondorgel. Streich, Klemola, Reich. Tapiolasalen 5.2
Varje samtidsmusikfestival borde inledas med Edgar Varèse. 1900-talets ultimata avantgardist, som agerat ledstjärna och inspiratör för generationer av efterkommande storheter och vars sällsamma musik inte åldrats ett uns på ett sekel. Efter torsdagens Musica nova-rivstart med, förutom Varèse, även Anna Merediths och Simon Steen-Andersens bländande originella musik på programmet var ribban för Tapiola Sinfoniettas fredagskonsert skyhögt ställd.
Höjden klarades dock galant. Lisa Streich manade i Mantel (2018) för stråkar och slagverk fram säregna, stundtals surrealistiskt klingande vyer från det fascinerande gränslandet mellan dröm och vakenhet.
Knappt förnimbara stråktexturer växlade med banala slagdängor à la Mahler på sitt mest nyckfulla humör och stämningen var samtidigt lockande och ominös på ett smått kusligt och klart tilltalande sätt.
Sami Klemola hör inte till de mest mediesexiga inhemska tonsättarna, men är stadigt etablerad på det elektroakustiska fältet. Han har en fäbless för oortodoxa instrumentkombinationer med bland annat en konsert för banjo och big band på samvetet och att han nu drämmer till med historiens veterligen andra konsert för hammondorgel och orkester – efter Anders Koppels konsert (2018) – är således helt logiskt.
Utanför bekvämlighetszonen
Att den nu uruppförda konserten, betitlad Ghost Notes, till råga på allt är Klemolas i särklass mest publiktillvända verk gör inte saken sämre, eftersom den smart stilsyntetiserande musiken inte är det minsta publikfriande. Klart är ändå att det handlar om ett modigt steg utanför bekvämlighetszonen, liksom att suveräna allroundkeyboardisten Emil Holmström överhuvudtaget inte känner till någon obekväm zon.
Att hammonden inte är flitigare nyttjad inom konstmusiken förefaller därtill hart när obegripligt och Klemola och Holmström gjorde här bästa tänkbara PR för det expressiva instrumentet. Bågen från den första satsens statiskt vibrerande stämningar via andra satsens hotfullt tecknade dialog mellan soloinstrumentet och orkestern till finalens snudd på tvångsmässigt motoriska kinetik fungerade dramaturgiskt som smort och Holmström skötte instrumentets reglage med säker hand.
Steve Reichs streetsmart urbana tonpoem City Life (1995) kändes kanske inte som den idémässigt optimala finalen på just den här konserten, men smälte inte desto mindre problemfritt in i helheten. Roland Kluttig, chefdirigent för Grazoperan, är väl förtrogen med samtidsestetikens olika variabler och kommunikationen med de likaledes tryggt musicerande Sinfoniettamusikerna föreföll på det hela taget mödolös.