Ett riktigt äventyr för hela familjen
His dark materials är den hett men oroligt efterlängtade televiseringen av Philip Pullmans romantrilogi Den mörka materian. Böckernas episodiska berättande passar utmärkt för tv; med filmmediets självklara elegans rör sig serien mellan de parallella värld
FANTASYSERIE His dark materials ★★★★☆
Säsong 1 & 2 på HBO Nordic (båda säsongerna recenseras). Manus: Jack Thorne efter en romantrilogi av Philip Pullman. Regi: Tom Hopper m.fl. I rollerna: Dafne Keen, James McAvoy, Amir Wilson, Ruth Wilson, Lin-Manuel Miranda.
Det ska sägas genast; när det gäller Philip Pullmans Den mörka materian är jag en fangirl. Jag minns exakt när jag mötte Lyra första gången: i Guldkompassen som utkom 1995. Det första ordet i boken var hennes namn. Direkt då jag började läsa det svala, precisa språket, mötte den uppfriskande elvaåriga hjältinnan (på omslaget ridande på en isbjörn), vandrade in i det intelligenta världsbygget, visste jag att det var en blivande klassiker. (Pullman erhöll mycket riktigt Almapriset, barnlitteraturens Nobel år 2005.)
Jag föredrog den självklart framför den samtida Harry Potter och gör det än. Jag har läst den högt för fyra döttrar och jag såg även den enda långfilmen med Daniel Craig och Nicole Kidman i huvudrollerna (med ett oförlåtligt fegt slut).
Radikal ateism
Pullman hör till samma klassiska tradition av skrivande Oxfordakademiker som C.S. Lewis med Narnia och J.R.R. Tolkien med Sagan om ringen men saknar deras varma religiositet – han tror på människan, vetenskapen och berättelsen. Så hans fantasyvärld bryter på ett halsbrytande ambitiöst sätt mot de lagar
Det är lätt att sympatisera med raseriet hos en briljant kvinna som blivit förbigången på grund av sitt kön, även om hon är självupptagen och hänsynslös – och ändå en mor.
som begränsar oss och reglerar tid och rum, liv och död. Här kombineras radikal ateism, skapelseberättelsen om Adam och Eva, John Milton, evolution, partikelfysik, häxor (bland annat Serafina Pekkala från Finland), isbjörnar, puberteten och minst fyra parallella universum.
Verkliga platser som Oxford (i förfluten tid och i dag), Svalbard och finska Lappland blandas med påhittade. Sökandet, ”the quest”, handlar här om att hitta vad den mörka materian eller Stoft består av – ett svar är mänskligt medvetande eller självmedvetande.
Men Pullmans allra finaste uppfinning är nog daemonerna, människors själar som har antagit synlig djurskepnad och alltid är med dem – av motsatt kön till bäraren, för barn i varierande skepnad men vid vuxenblivandet får de sin slutgiltiga form. Lyras daemon heter Pantalaimon och är för det mesta en vit hermelin.
Äntligen tv-serie!
Så när BBC kommer med sin tv-serie är den hett men oroligt efterlängtad. Efter två säsonger är jag inte besviken. En boktrilogis episodiska berättande passar utmärkt för tv. Serieskaparna har dramaturgiskt klart förbättrat spänningen, rör sig med filmmediets självklara elegans mellan de parallella världarna och har i vissa fall fördjupat karaktärerna.
Manusförfattaren Jack Thorne är både ytterst trogen och vass på att vaska fram de centrala konflikterna och även den svarta humorn. Regissörerna har fått tillgång till ypperliga skådespelare, med en självklar diversitet medan karaktärerna i boken snarast av slentrian antas vara vita. Serien visualiserar skickligt känslan av förundran då en liten flicka rider på en pansarbjörn under norrskenet eller en enorm zeppelinare svävar fram. (Lika eklektiskt som Pullman blandar verkliga och påhittade geografiska platser plockar han in teknologi från olika tidsperioder.)
Böckerna Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren har klippts upp och visas i viss mån parallellt, vilket bara gör historien starkare. (Förhoppningsvis lyckas den tredje säsongen undvika svackorna i den sista boken.) Vi får ett effektivt, nästan andlöst actionberättande, som varken dröjer i världsbyggets teoretiska (och på boksidan fascinerande) förklaringar eller i magiskt skimmer, och ett klart vuxnare våld och begär än i särskilt den första boken.
Lyra är A och O
Men hörnstenen för en lyckad serie är Lyra. Dafne Keen är obstinat, oborstad, ler sällan, med en oroande direkt blick – inte ett charmigt barn, det tar tid att börja gilla henne och det är precis rätt.
Hennes farbror lord Asriel (en trulig James McAvoy spelar emot sin sympatiska image) kommer på besök och ger henne en alethiometer, en guldkompass – ett instrument som berättar sanningen för den som kan avläsa den. Det sker på det intui
tiva sätt som en författare skriver, att liksom med halvslutna ögon låta karaktärer och världar uppstå och utvecklas, utan färdig plan eller färdiga svar.
Lyra visar sig vara den utvalda och bli tvungen att bevittna fruktansvärda händelser, bland annat vuxenvärldens systematiska grymhet mot barn. Lyckligtvis träffar hon goda hjälpare som Will Parry (Amir Wilson, som har en sprakande kemi med Keen), Lee Scoresby, en Indiana Jones-aktig från typ Texas (LinManuel Miranda, lite underutnyttjad) och den talande pansarbjörnen Iorek Byrnison (alla djuren är magiskt fint datoranimerade).
Den onda modern
Men den verkliga kraften här är den onda modern, mrs Coulter. Hon spelas av en lysande Ruth Wilson med blicken uppmärksam av ambition, den breda munnen krökt i ett leende och med en grym guldapa som daemon – serien tar verkligen vara på möjligheten att visa karaktärernas förhållande till sig själva genom hur de behandlar sina daemoner.
Mrs Coulter manipulerar männen omkring sig lekande lätt och spinner som en katt med något av Scarlett O’Haras oemotståndliga, okuvliga energi. Det är lätt att sympatisera med raseriet hos en briljant kvinna som blivit förbigången på grund av sitt kön, även om hon är självupptagen och hänsynslös – och ändå en mor. Just ambivalensen i henne gör den episka, kommande kampen mellan mor och dotter till något att se fram emot i den redan aviserade säsong tre.