Klick, klirr, skål – nej: stopp i backarna ryter Finlands egenmäktiga myndigheter som vill hindra webbsurfande njutare från att beställa alkohol för privat bruk.
Satan han skrattar, flaskan han fattar, rider fantomparagrafer tills dagen gryr.
Redan i det gamla Rom kunde senatorer i syfte att förhindra omröstningar hålla obegränsade anföranden som drog ut på sessionerna till mörkrets inbrott. Samma reaktionära taktik – filibuster – har tillämpats i USA för att lamslå senaten, ända sedan inbördeskriget. Rekordinnehavaren är Storm Thurmond som pratade på i över 24 timmar i ett fåfängt försök att stjälpa Civil Rights Act, som utökade afroamerikanernas rösträtt. En snarlik fördröjningstaktik tillämpar nu finska staten gentemot EU, då man med skenargument om folkhälsa intar igelkottens försvarsställning för Alkos monopolställnings del. Det intressanta är att regeringsråden varken rider på ord eller på paragrafer – eller ens filar på kommatecken. I stället försöker man med en stor slev fantasi förhala det oundvikliga: en juridiskt hållbar tolkning av alkohollagen och av EU:s grundläggande princip om varors fria rörlighet.
Skatteverkets utredningar tyder på en distanshandel med alkohol som till sin omfattning är ytterst marginell, både i förhållande till totalkonsumtionen och i relation till Alkos årliga omsättning. Visserligen kan den nätbaserade privatimporten ha ökat under pandemin.
Ska finländare och svenskar – två nationer med detaljhandelsmonopol för alkoholdrycker – få beställa ädla drycker från utlandet och få dem hemskickade? Frågar man Bryssel är svaret självklart: ja. Frågar man däremot tillsynsmyndigheten Valvira, som verkar under Social- och hälsovårdsministeriet (SHM), låter svaret som en munter savolaxare: luddigt, artigt och tvetydigt. Tanken börjar snurra, precis som vid kräftskivans sisådär nionde nubbe då en sluddrande kör lagom stämmer upp till snapsvisan Dance Macabre. Dille det blir din lott!
I alkohollagen knystas inte ett ord om distanshandelsförbud. Ändå läser myndigheterna in denna tolkning – fantomparagrafer – i lagens anda. Inte nog med det: en tjänsteman på SHM för riksdagen bakom ljuset och försöker hemlighålla dokument. Redan i samband med stiftandet av den nya alkohollagen 2017 sågade EU-kommissionen regeringen Sipiläs försök att stifta en förbudslag riktad specifikt mot distansförsäljning. Alkoholmoralens och -monopolets väktare fortsätter att förhala på alla tänkbara vis. I veckan inledde kommissionen tack vare en lika envis privat aktivist ett informellt försteg till ett överträdelseförfarande gentemot Finland. Fram till mitten av april ska myndigheterna redogöra för varför man lagt krokben för den inre marknaden, det europeiska projektets stora ekonomiska framgång.
Kruxet förblir alkoholskatten. Då utländska försäljare levererar alkohol till hushåll via privata budföretag åligger det – enligt myndigheternas tolkning – köparen att betala alkoholskatt i mottagarlandet. Men är det frågan om distansförsäljning är det uttryckligen säljarens uppgift att se till att skatten är betald. Därför försöker myndigheterna absurt nog via rättsfall pressa fram ett prejudikat där distanshandel – privatpersoner som beställer alkoholdrycker för eget bruk och får produkterna hemskickade – likställs vid kommersiell verksamhet, alltså detaljhandel.
Också i Sverige driver myndigheterna en kamp mot privat e-handel med alkoholdrycker. Ämnet har debatterats och varit föremål för flera utredningar. I både Finland och Sverige klagas det på otydliga regler. Originella tolkningar av begreppen distansförsäljning och distansköp strider med EU-fördragen och orsakar onödiga rättstvister.
Ett liknande debacle utspelades 1995–2003 då finska Tulllen beskattade begagnade importbilar enligt samma skattevärde som en inhemskt köpt ny bil. Beräkningsgrunderna förändrades 2003 efter sex år av påtryckningar från Automobilförbundet och EUdomstolen. Att notera: samma år inbringade bilskatten hela 5,6 procent av statens skatteintäkter.
Det Kekkoslovakiska förmyndarskapet inom alkoholpolitiken har nått vägs ände. Också inhemska småbryggerier har felbehandlats, av uppenbar fruktan för att Alkos suveräna ställning ska luckras upp. Det är juridiskt omöjligt att likt myndigheterna argumentera för status quo i frågan om e-handel med alkohol. Vägrar man uppdatera riktlinjerna och tillåta distansförsäljning tvingas man ta strid, möjligen ända till EUdomstolen. I Luxemburg duger inga juridiska fantomargument.