Nytt populistparti växer starkt i Danmark
Efter succévalet 2015 utropade Dansk Folkeparti sig till ”kungamakare” i dansk politik. Nu är partiet petat från tronen – landets nya ”populistdrottning” heter Pernille Vermund, partiledare för Nye Borgerlige. – Partiet har spelat populistkorten på ett utmärkt sätt, säger statsvetarprofessorn Kasper Møller Hansen.
När regeringspartiet Socialdemokratiet i mitten av augusti presenterade sitt förslag om rätt till tidig pension i Danmark var det naturligt för Pernille Vermund, partiledare för Nye Borgerlige, att kommentera förslaget för danska medier.
Det ovanliga var att hon gjorde det via länk från sin makes lyxyacht, som låg för ankar utanför den grekiska ön Paxos. Att Vermund semestrar i Medelhavet — med sin man som är mångmiljonär — mitt under en global pandemi verkar dock inte sticka i väljarnas ögon.
"Som en dröm"
– Väljarna tycker att hon är fantastisk. När andra får sparken och går utan arbete hemma i Danmark ser de henne i det närmaste bara som en dröm, säger Kasper Møller Hansen, professor i statsvetenskap vid Köpenhamns universitet.
Stödet för Nye Borgerlige har mer än fördubblats sedan partiet efter valet 2019 tog plats i folketinget med sina 2,4 procent och fyra vunna mandat. Enligt en opinionsmätning från den 25 januari skulle partiet få 7,9 procent av rösterna om det var val i dag och få hela 15 mandat i folketinget. Vissa mätningar under fjolåret gav dock Nye Borgerlige, som bildades 2015, runt tio procent.
– Nye Borgerlige har fullständigt tagit över diskussionen om invandringspolitiken. Det populistiska Danmark har inte blivit större, men väljarna har bytt från Dansk Folkeparti till Nye Borgerlige, säger Møller Hansen.
Dansk Folkeparti gjorde ett succéval 2015 och blev med sina 21 procent Danmarks näst största parti efter Socialdemokratiet. Fyra år senare – vid valet 2019 – hade partiet backat till 8,7 procent och tappat 21 av sina 37 mandat i folketinget.
"Kungamakarpartiet"
– Partiledaren Kristian Thulesen Dahl hade en idé efter valet 2015 att Dansk Folkeparti skulle placeras i mitten och vara det nya kungamakarpartiet i dansk politik, säger Rune Stubager, professor i statsvetenskap vid Århus universitet.
Resultatet har i stället blivit att det invandringskritiska partiet ses som en del av etablissemanget. Nu har Dansk Folkeparti stöd av blott 6,2 procent av väljarna, enligt opinionsmätningen från slutet av januari.
– Nu är partiet mer sakligt i sin retorik, men Pernille Vermund är mer skarp. Nye Borgerlige har övertagit den plats som Dansk Folkeparti hade i början av 2000-talet, säger Kasper Møller Hansen.
”Kalla en spade för spade”, skriver partiledare Vermund på sin Facebooksida när det uppstår en debatt i Danmark om att man inte bör stigmatisera unga kriminella män med invandrarbakgrund med vissa epitet. ”Man kan inte vara lojal mot både islam och Danmark”, är rubriken på ett annat inlägg.
– Hon är otroligt duktig på att kommunicera på sociala medier. Partiet har spelat populistkorten på ett utmärkt sätt, säger Kasper Møller Hansen.
Samtidigt är Dansk Folkeparti mycket frustrerat, enligt Møller Hansen. Partiet har även tappat väljare till regerande Socialdemokratiet, som de senaste åren fört en allt mer restriktiv invandringspolitik.
– Dansk Folkeparti vet inte vad de ska göra. De är på defensiven. För Nye Borgerlige går allt vägen och det är roligare att rösta på en vinnare.
Både Dansk Folkeparti och Nye Borgerlige är nu på jakt efter en ny röstmagnet. Den tidigare danska invandrings- och integrationsministern Inger Støjberg lämnade i dagarna Venstre sedan folketinget beslutat att ställa henne inför riksrätt för en olaglig order 2016 om att skilja asylsökande par åt, i de fall där den ena parten var minderårig.
Støjberg stod för en invandringskritisk linje i Venstre och även om hon ofta hamnade på kollisionskurs med partiledningen var hon populär i väljarled med över 28 000 personkryss vid valet 2019. Nu är
❞ Hon är otroligt duktig på att kommunicera på sociala medier. Partiet har spelat populistkorten på ett utmärkt sätt. Kasper Møller Hansen professor i statsvetenskap vid Köpenhamns universitet.
hon politisk vilde, men hon tas emot med öppna armar från Dansk Folkeparti och Nye Borgerlige.
Stram Kurs borta
Vid valet sommaren 2019 kämpade de båda populistiska partierna om rösterna med det högerextrema partiet Stram Kurs. Partiet fick stor uppmärksamhet när partiledaren Rasmus Paludan brände koraner under demonstrationer och det var nära att Stram Kurs tog sig in i folketinget.
– Nu ser Stram Kurs ut att vara i praktiken borta. Man får inte längre använda partinamnet, men man har nu startat ett systerparti som heter Hard Line. Men jag tvivlar på att de lyckas, säger Rune Stubager och fortsätter:
– Nu har de inte längre mediernas intresse, men man vet inte. Plötsligt kanske Paludan väcker intresset igen med en ny koranbränning.
FILMKRITIK Fredrik Sonck recenserar dokumentären Greta (HBL 1.2). Jag läser recensionen ett par timmar innan jag råkar se den senare delen av filmen. Sonck gör som kulturredaktörer brukar göra och kommenterar dokumentärens estetiska kvaliteter. ”Som krönika är den värdefull och unik, som film är den umbärlig och lite platt.” Vad han förbiser är de etiska frågor som väcks av försöket att visa ”människan Greta Thunberg”.
Vad innebär det till exempel för oss att se henne sitta i segelbåten över Atlanten, gråta och längta hem, samtidigt som hon ser det som nödvändigt, som sitt ansvar, att åka och tala för FN? Hur ska vi förhålla oss till att hon högst troligen har rätt i att folk och makthavare inte lyssnar på vad hon har att säga, utan bara fokuserar på henne som symbol? Vad gör vi när hennes funktionsvariation verkar vara den som får henne att agera som vi borde, medan vårt normala sätt att fungera, det vill säga sticka huvudet i sanden och hoppas att ingen ser, visar sig oerhört funktionsodugligt i den globala krissituation vi nu befinner oss i.
I avsaknad av ett engagemang i dessa frågor framstår Soncks recension som platt, kanske också umbärlig. Den är lika tafatt som kulturkritiken i de flesta fall är när det gäller etiska och existentiella frågeställningar. Denna kulturkritik kommenterar gärna mångtydigheten och komplexiteten i olika kulturella uttryck, men väjer ofta för självklarheten i att det ibland krävs att vi både säger vad vi menar, och gör vad vi säger. En insikt om att ”livet inte är en teater” som vi själva regisserar, och att vårt intresse för det komplexa vissa gånger visar på vår ovilja att ta ansvar eller ens ställa oss frågan om vårt ansvar.
Filip Saxén har gjort ett jättearbete i att bredda våra uppfattningar om vad som kan ingå i sportjournalistik. Därmed har han också utmanat många ”sportintresserade” i deras uppfattning om vad som hör till. En stor eloge till honom.
Sonck har på liknande sätt utmanat många vanliga läsare med att ta in ekonomi och politik i kulturdebatten. En stor eloge också till honom. Jag har följt många av hans inkast med stort intresse. Vågar han nu också utmana kulturfältet med att ifrågasätta en viss estetisk konsensus, och ta sig an kulturkritikerns ansvar i en tid där etiska frågor i anslutning till förutsättningarna för hela vår livsvärld blivit oumbärliga?
CAMILLA KRONQVIST filosof, Åbo
SVAR Jag vill tacka Camilla Kronqvist för ett par relevanta frågor. Måhända är min recension av Nathan Grossmans film Greta skriven i en viss opposition till den rikssvenska kritik som höjt filmen till skyarna. Personligen är jag glad åt filmen, men kanske inte begeistrad. Här finns säkert en subjektiv komponent: Kronqvist och jag har sett samma film och förstått ungefär samma saker, men av någon anledning berörts i olika grad.
Jag tror att kulturkritiken kan hantera både etiska och estetiska frågeställningar, men inte att det ena utesluter det andra eller att den måste göra båda sakerna samtidigt. Den existentiella klimatfrågan har, liksom Greta Thunbergs gärning, behandlats vid ett flertal tillfällen i HBL:s kulturjournalistik, bland annat av mig. Oftast har utgångspunkten varit etisk.
FREDRIK SONCK kulturchef HBL
❞ Vad innebär det till exempel för oss att se henne sitta i segelbåten över Atlanten, gråta och längta hem, samtidigt som hon ser det som nödvändigt, som sitt ansvar, att åka och tala för FN?