Ett fungerande hushållsavdrag är förutsägbart och förståeligt

Håret grånar, magen växer och lederna har börjat värka. Men vem vill bli gammal i ett samhälle som dyrkar ungdom och som låter gamlingarna dö på äldreboendena.

HUSHÅLLSAVDRAG Hushållsavdraget dyker med jämna mellanrum upp i den politiska debatten. I riksdagen har regeringens beslut att justera avdragsbeloppet och avdragsprocenten nedåt väckt diskussion. I oppositionens årligen återkommande skuggbudgetar har avdraget också setts som en nästan outsinlig källa till inkomster – i Samlingspartiets skuggbudget bedömde man 2019 att en satsning på sju miljoner euro kunde inbringa en besparing på 330 miljoner euro.

Sanningen torde vara lite mer nyanserad än så. Förra veckan kom Statens ekonomiska forskningscentral Vatt och Löntagarnas forskningsinstitut PT ut med en rapport som, i enlighet med sin rubrik, hävdar att hushållsavdraget inte ökar på sysselsättningen och inte heller stävjar den grå ekonomin. Detta påstående väckte en hel del diskussion och stötte på en hel del mothugg, också från mig.

Vad kan man då säga om avdragets vara eller inte vara? Utifrån rapporten kan man inte entydigt dra de slutsatser man drar, av flera skäl.

I rapporten väljer man ut två åtgärder – det så kallade Rut-avdraget (rengöring, underhåll och tvätt) som infördes i Sverige 2007 och ökningen av avdragssumman i Finland 2009. Effekten av dessa händelser analyseras under några års tid. Men vad annat hände dessa år? Vi hade en global enorm finanskris som gör att man rimligtvis inte kan utgå ifrån att konsumentbeteendet följde normala spelregler. Man jämför husrenoveringstjänster som omfattas av avdraget med bilreparationstjänster, två tjänster som rimligtvis upphandlas på helt olika grunder. Man analyserar volymen husstädningstjänster från ett material ur vilket volymen svårligen kan analyseras – den totala mängden städtjänster. Man lämnar en stor del av avdragets användare utanför undersökningen – den äldre befolkningen – och låter bli att intervjua tjänsteproducenterna.

Med bland annat detta i beaktande kan man ifrågasätta slutledningen. Men inte till alla delar.

Man kan dra den slutsatsen att små ändringar i avdragsbelopp eller avdragsprocent inte har en speciellt stor betydelse. Man kan också ifrågasätta nettoeffekten av avdraget på de offentliga finanserna.

Men samtidigt: Köpbeslut styrs av priset. Också när det gäller tjänster. Med det i beaktande är det svårt att tro att inte ett lägre pris skulle ha en positiv effekt också på användning och efterfrågan.

Hushållsavdraget kritiseras för att det främst används av människor i de högre inkomstklasserna. Så är det i regel med skatteavdrag. Avdrag gagnar i regel dem som betalar mera skatt. Men samtidigt är det värt att notera att medianinkomsten för dem som använder sig av avdraget är cirka 3 000 euro i månaden. Med en månadsinkomst på 3 000 euro är man rimligtvis inte en höginkomsttagare.

När man analyserar skattepolitiken kan fokus rimligtvis inte enbart ligga på olika mekanismers inverkan på inkomstfördelningen. Man skall inte heller glömma att nyttan av avdraget inte enbart tillfaller dem som genom det har en lägre skattesats, utan även dem som via avdraget får betalt för sitt arbete.

Jag påstår också att hushållsavdraget har övriga positiva effekter. Om man genom avdraget kan anställa hjälp, om man genom avdraget får vård eller mera tid för familjen bidrar det också till ökat välmående.

Hushållsavdraget är knappast en betydande sysselsättningsåtgärd. Men det kan försvaras av andra skäl. Viktigare än små justeringar uppåt eller neråt vore ändå att skapa konsekvens och förutsägbarhet. Sedan avdraget infördes 2001 har det justerats nio gånger. Nästan vartannat år. Då är det inte underligt att det väcker frågor. Man skall inte behöva surfa omkring på skattmasens nätsida för att veta hurdant avdraget är detta år.

Nej, avdraget skall vara lätt att förstå, lätt att använda och förutsägbart. Bara då används det mycket. Bara så kan vi öka dess användning till en större del av befolkningen och den vägen bidra till förhoppningsvis ökad sysselsättning och välmående – för både yngre och äldre medborgare.

Jag fick mig en tankeställare när höften knakade till när jag skulle ned från bastulaven och jag föll naken rakt in i den rödheta vedugnen. Det är fan att man ska bli gammal.

Det var ett par år sedan men järtecknen har börjat hopa sig. Mest i form av de där pillemariska vita hårstråna som trilskas med sticka ut hur jag än lägger frisyren. Jag vet att andra män bär dem med stoiskt lugn, några rent av framhäver sina grånande tinningars charm, men jag finner mig ofta framför spegeln suckandes som gammal dragqueen.

Det har inget att göra med fåfänga utan hör mer samman med känslan av maktlösheten. Det finns inget sätt att vrida tillbaka den biologiska klockan, nedbrytningen har redan börjat nere på cellnivå och ingen har frågat om jag är redo. Blir man någonsin redo?

Det finns något paradoxalt i våra nordiska kulturer. Mina föräldrars generation, som fick uppleva den sexuella revolutionen, omvälvande politiska genombrott och ständig ekonomisk tillväxt har blivit helt irrelevant. Samtidigt förväntas vi ta ankläppade influerare på största allvar med motiveringen ”hen har tusentals följare på sociala medier”.

När företag digitaliserar och lägger upp strategierna för framtiden är det få som har fokus på äldre. Jag vet inte hur många möten jag har suttit med på under min tid på SVT där vi har pratat målgrupper i termer av ”unga vuxna” och ”småbarnsföräldrar”. Cheferna försökte liksom blunda för det faktum att de som faktiskt tittar på Rapport ligger närmare pensionsåldern. Detsamma gäller för papperstidningar – det finns en hets att fånga in ungdomarna medan de lojala gråhåriga prenumeranterna tappas bort. Ja, jag talar i egen sak som långsamt åldrande läsare.

Under coronapandemin har flera systemfel blottats i hur vi tar hand om våra äldre. Åtminstone i Sverige har den delen av vården varit eftersatt och nedprioriterad. Mantrat från början var att skydda de äldre, men enda sättet som det kunde göras var att stänga in dem i sina hem. Värre har det varit på de ”särskilda boendena”, där stängdes de sjukaste in med bara en liten bön att de inte skulle smittas av sina vårdgivare. Någon skyddsutrustning fanns inte till en början.

Alla blir vi gamla och alla ska vi dö. Det verkar bara vara så att gamlas liv inte värderas lika högt. Och i strikt medicinska termer så stämmer det. Det pratas om triangulering, ”QALY” eller kvalitetsjusterade levnadsår, det räknas på överdödlighet och jämförelser görs med andra virussäsonger. Om en läkare ber dig att skatta din egen hälsa, svara alltid ”toppen, jag har aldrig mått bättre!”, annars kan du riskera att gallras ut. Skulle coronastrategin ha sett annorlunda ut om covid-19 främst drabbade unga vuxna?

Det finns en trend sedan länge att inte ta in och värdera äldres åsikter och tankar. Sveriges riksdag har i dag sex ledamöter över 65 år. Om den hade varit representativ för väljarna skulle siffran för 65-plus-kategorin vara 90 av 349. Trots att befolkningen åldras, verkar riksdagsledamöterna bara bli yngre och yngre. Så också partiledarna. 78-åriga Joe Biden hade aldrig blivit vald i Sverige.

Hur har det blivit så? De här attityderna kring äldre har inte bara uppstått ur tomma intet. Är det den nordiska känslan av att som människa inte vilja vara till last som spökar, varken för samhälle eller för familj?

Min arabiska pappa kan ringa och begära de mest triviala tjänster när som helst på dygnet. Min svenska mor måste jag släpa i örat för att hon ska gå till doktorn. Min pappa vill ha familjefester med honom själv i centrum. Min mor har funnit sig i sitt öde i en självvald husarrest där födelsedagar och högtider viftas bort med ”det tar vi efter pandemin”. Min fars tankevärld är präglad av vällustiga gubbar i Tusen och en natt, min mor har ättestupan inpräntad.

Kan det vara så att vi i Sverige inte längre umgås över generationerna? Det är högst ovanligt att hitta en pub i Stockholm där både gamla och unga sitter tillsammans vid samma bord.

Här tycker jag att Finland är bättre och roligare. Kanske hör det samman med bastukulturen, att det finns naturliga mötesplatser för olika åldrar. Kanske krävs det ett vinterkrig för att man ska ha respekt för de äldre. Sverige har inga krigsveteraner, man påminns sällan om tidigare generationers kamp och uppoffringar. Det finns inga skyltar i simhallarna om veteranrabatter.

Ja, jag talar i egen sak. Min armstyrka förtvinar, den farliga bukfetman växer och jag känner en allt större vördnad för Jörn Donner. Om dryga 40 år är det jag som ligger på långvården i min egen träck och trycker på trasigt trygghetslarm.

❞Det är livsfarligt att bli gammal i dag.