Livsbejakande och lekfull essä om döden
Det är en läsfest som Nils-Erik Forsgård bjuder på – om döden. Som om ämnet har drivit fram en alldeles egen berättarglädje. Grip dagen genom att berätta!
Lärda avsnitt, ett slags komprimerade encyklopedier över olika aspekter av döden – som pesten, spanska sjukan, förändrade begravningsformer, stora mäns sista ord, berömda mäns borttappade dödskallar – varvas med korta notiser, infall, citat och längre anekdotiska och personliga avsnitt. Lekfullt och livsbejakande. Måhända har Forsgård lystrat till Robert Burton, mannen bakom Melankolins anatomi från 1600-talets början (en ännu levande skrift), som mot nedslagenhet över livets korthet och många sorger rekommenderade ett flitigt läsande och skrivande.
Forsgård är en lysande ciceron. Hans bok är som att bli ledd genom ett imaginärt Dödens museum. Han stannar till inför vissa verk, utlägger kunnigt och intresseväckande. Han håller fängslande utläggningar om porträtt och föremål, gör avstickare till något av dödens många biämnen. Ena stunden är det Mussolinis kringflackande kvarlevor, i nästa van Goghs avskurna öra. Han låter oss blicka ner i en monter med fragment och citat som glöder av insikt – han är närvarande och han bjuder på sig själv.
Lite mycket statistik
Måhända blir det en och annan siffra för mycket. Hur många som dog av spanska sjukan där och då, hur många som kastades ner i en massgrav där och då. Det som är avsett att inge fasa och förtvivlan blir häpnadsväckande statistik och i värsta fall en notering i förbrytelsernas och tragediernas rekordbok. Jag vet att det inte är tänkt så, men efter det tionde förfärliga dödstalet mattas inlevelsen. Det är inte bara mängden dödstal och andra fasor i numerisk gestalt som kan leda tankarna till den oavsiktliga rekordboken utan också berömdheternas sista stunder och ord i livet. Kanske är det ändå rimligt, en beläst och berest människas självterapeutiska sätt att förhålla sig till förgängligheten och livets annalkande slut. Samtidigt innebär det att smärtan och sorgen över de personliga förluster som sägs ha varit en av utgångspunkterna för boken inte riktigt tillåts färga av sig på tilltalet i mer än en handfull av de nittio numrerade avsnitten.
Men medvetenheten om ett annat perspektiv finns där – bland annat formulerad i en tolkning av Ingmar Bergmans film Sjunde inseglet: han ”struntar i pestens karakteristiska kvantifieringar, kollektiva siffror och mängder. Han påstår i stället att Döden faktiskt intresserar sig för vår unika existens, för vår enskilda och partikulära existens.” Liksom i de mer personligt hållna av Forsgårds texter. I det fyrtiosjätte stycket berättar Forsgård om sin pappa, farsan Paul, kantor i Nykarleby, som han också nämnt i sitt förord – om deras sista gemensamma tid i livet, om pappans döende och död. Stilen förändras egentligen inte, men tilltalet, tonen ligger på en annan våglängd.
De många häpnadsväckande förhållandena och sensationerna kring den ena litterära eller politiska notabiliteten efter den andra till trots är det berättelserna om vänner och anhöriga som lever kvar. Barbara från Berlin, som inför en obotlig sjukdom väljer dödshjälp, vännen M vars sista halmstrå är en specialklinik i Paris, att spela med för att trösta och lindra eller att under rådande omständigheter förmedla den krassa insikten om det utsiktslösa i en sådan resa? Vad är rätt och vad är fel ställd inför en döende vän? Och Jörn, som Forsgård skriver en elegant dödsruna över, en sorts dödsmask som han själv säger. Men fan så snygg, för att travestera ett Donner-citat som Forsgård bjuder på. Och mamma, ”mor”, som på sin dödsbädd säger: ”Jag kommer att få så ledsamt efter er alla”. Ja, vad svarar man på det?
Kommenterar pandemin
Också den senaste världsvida påminnelsen om civilisationernas bräcklighet och vår dödlighet hinner Forsgård kommentera. Coronapandemins effekter på medier och krishantering ges en kort och tankeväckande genomlysning. Han är med rätta kritisk: med stöd i en studie basunerades det ut att nedstängningen i Europa sparat över 3 miljoner liv medan en annan studie visade att nedstängningen inte räddat några liv alls. Den förra fick stor medial uppmärksamhet, den senare förtegs så gott som helt. Till alla pandemier hör också spekulationer om hur de ska tolkas och vad de kommer att innebära för mänsklighetens morgondag. Somliga tror på en nystart för världen, att en ljus portal mot framtiden ska öppna sig, medan andra, som Michel Houellebecq, tror att allt kommer att bli som det var före pandemin, fast sämre. Vad vi med säkerhet kan konstatera är att vårt historiska minne är lika kort som det alltid har varit – och att det gör oss oförberedda och mottagliga inte bara för virus utan också för anekdotiska fakta och desinformation.
Sen en tid läser jag här och där i Roland Barthes Sorgedagbok. Han skriver om den bråddjupa förtvivlan som infinner sig när han inte lyckas rädda sig själv genom sitt skrivande. När skrivandet inte längre lindrar – det är depression. I den dalgången har kanske Forsgård vandrat, i den smärtan har han kanske varit, men i så fall är han genom skrivandet, som är lika mycket självläkedom som minneskonst, på väg ut ur den. Hans egen bok – en modern Ars moriendi (Konsten att dö) – skulle kunna tyda på att han också blivit en smula bättre på att dö. Han verkar hur som helst vara bra på att leva – i skuggan av döden.