Hej hopp, jag har en kropp!

En yta av böljande orangea färgklickar och så plötsligt blått, himmelskt blått, så underbart blått.

Jag höll min första Zoomföreläsning för ett par veckor sedan. Trots varningsord jag hört överraskade känslan av att vara ensam och övergiven, att tala till ingen. Till och med en så intellektuell situation som en föreläsning är i grund och botten oerhört kroppslig. Först nu inser jag hur mycket jag låtit mig påverkas av de fysiska signaler jag får av mina åhörare. Jag kan känna deras iver och nyfikenhet i min kropp, men också hur de gäspar och skruvar på sig. Känns stämningen alltför stram försöker jag få till några skratt, det rensar luften.

Just nu existerar allt via den förbaskade skärmen: arbete, fritid, hobbyer, små försök till ett socialt liv. Visst finns det gnistrande pärlor i utbudet av strömmade kulturevenemang men samtidigt skvalar det över mig som en jättevåg. Utbudet är oändligt. Jag vill se allt, det leder ibland till motreaktionen: jag stänger av skärmen och flyr hela eländet.

I denna sinnesstämning kollar jag in utbudet vid dansfestivalen Sivuaskel. Konstnärssamtalen håller mig sällskap medan jag pysslar i köket. I och med att dans är en nonverbal konstform känns det välkommet att bjuda in till samtal om den. Fria, oklippta videosamtal löper tyvärr ofta aningen trögt, men orkar man vänta finns pärlorna där. Danskonstnärerna Auri Ahola och Veli Lehtovaara talar till exempel om dans och natur, om varför dans nästan alltid sker på ett plant scengolv, på en slät, onaturlig yta. Naturens enda motsvarighet till detta är isen. Jag gläds också över att ett samtal handlar om ballroomkulturen, som inte synats så mycket i dansfestivalsammanhang som detta.

De Sivuaskel-koncept jag är mest nyfiken på är ändå de som erbjuder ett konkret alternativ till skärmsittandet, som skakar om min egen kropp. Konceptet ”Dans med social distansering”, utvecklat av Kati Raatikainen och Angela Aldebs, visar sig vara genialt i all enkelhet. Det handlar inte om en danslektion eller en föreställning utan en dansupplevelse skräddarsydd för denna tid av isolering.

En danskonstnär dyker upp på min skärm, en person jag aldrig träffat förr men nu ska tillbringa en halv timme med. Mötet känns förvånansvärt intimt, jag är inte någon passiv mottagare utan ska delta själv och skapa en kreativ dialog. Jag kastar mig modigt ut i det hela och låter rörelser flyga fram och tillbaka via skärmen. Det handlar inte om att prestera, lära sig någon specifik rörelsesekvens utan att bara låta dansen flöda enligt de anvisningar jag får. Något som känns speciellt är att man via skärmen har möjlighet att leka med avståndet till webbkameran, zooma in specifika kroppsdelar på ett häftigt sätt. Jag sträcker ut handflatorna mot skärmen och min danspartner gör likadant. En människas händer är väldigt uttrycksfulla.

En annan direkt fysisk upplevelse Sivuaskel-festivalen erbjöd i helgen var en individuell konststund i en virtuell verklighet. Jag beger mig till Helsinki XR Centers utrymmen i Arabia för att testa Skeleton Conductor XR Art. På med diverse attiraljer från VR-glasögon och hörlurar till ben- och handkontroller. Hela upplevelsen kan styras med den egna kroppen, det är fritt fram att bara flyta omkring i konstverket, som lever i stunden enligt just mina rörelser.

Upplevelsen ger mersmak, tiden går alltför fort. Det tar nämligen en stund att vänja sig vid situationen – innesluten i alla dessa manicker känner jag mig först förvånansvärt sårbar och isolerad. Attiraljerna påverkar också balanssinnet vilket innebär att jag inte lyckas röra mig riktigt så fritt som jag önskar.

Men jag tillbringar en givande stund omgiven av färger och ljud. En yta av böljande orangea färgklickar och så plötsligt blått, himmelskt blått, så underbart blått. Dynamiken i det visuella påminner om vatten, emellanåt känns det som om mina händer styr eldslågor. Jag snurrar runt armarna, stampar med fötterna och hör det påverka ljudvärlden. Jag lyfter blicken uppåt och just den dimensionen känns hisnande: som att stå i en mörk skog och se på en magisk stjärnhimmel. Lilla jag är en del av något större, omsluten av atmosfären.

Sen är det bara att dra på sig munskyddet igen och bege sig hem till den förbaskade skärmen.