Fänrikens sega sägner
Kåserier ska vara lustfyllda och lätta att läsa. Och gärna också få en på gott humör.
Nu har vi Runebergsdagen bakom oss, eller som de tuffa pojkarna plägade säga, Runegrendagen. Då kom jag osökt att tänka på en skrift som inte var lustfylld att läsa, inte heller speciellt lättläst och som inte fick mig på gott humör: Fänrik Ståls sägner. Okej, innehållet är förstås krigiskt, död och elände, men inte heller annars. På grund av den tidens skola, folkskolan. Skolan inte bara bildade och fortbildade, den kunde också missbilda.
Det gällde att lära sig dikterna utantill, i varje fall några verser. Stå längst fram i klassen med röda kinder för att exekvera det man lärt sig. Inte att undra på att man kom av sig. Jag hörde inte till de värsta olycksfåglarna, men flera fick stå intill katedern länge och väl, ta om och ta om innan de fick lov att återvända till pulpeten.
Ofta var det fråga om samma verser från år till år, längre kom vi just inte. Ibland läste man verserna utantill utan att egentligen förstå texten, så det blev till att rabbla upp allt i ett monotont tonläge. Det enda intressanta i sammanhanget var Edelfelts illustrationer. Sedan dess har jag sällan velat ta tag i boken, vilket är synd.
Den enda beröringspunkten numera är slagfältet i Oravais som jag åker förbi ett antal gånger per år. Där har förresten Oravaisborna för några år sedan iscensatt krigshändelser från åren 1808–1809.
Ett annat ämne där skolan kunde förstöra mycket var musiken. Jag tog spellektioner och tyckte om att sjunga, men det gjorde inte alla. Ändå skulle alla fram till katedern för att provsjunga. Några träffade inte en ton rätt – och oj, så vi andra skrattade, för det blev tyvärr rätt komiskt. Samma sak då färdigheterna på melodika och blockflöjt skulle redovisas. Improvisation i atonal mästerklass … Jag tror inte många har rört en blockflöjt eller melodika sedan dess, knappast något annat instrument heller. Synd.
Ett tredje ämne var gymnastiken. Nu är det säkert annorlunda, men då fick två elever alltid uppdraget att välja spelarna till varsitt lag. Vissa blev alltid valda sist, ingen ville ha dem i laget eftersom lagspel är lagspel, och laget är ofta så starkt som svagaste länken. Inte undrar jag alls över varför de frestades skolka från gympan. I dag hatar de allt vad motion och idrott heter. Synd.