Nya grepp behövs för att stärka svenskan
Finland har kanske världens bästa lagstiftning då det gäller rätten att använda sitt språk, finska eller svenska inför myndigheter och domstolar. Vårt lands tvåspråkighet slås fast i grundlagen där det konstateras att finska och svenska är landets nationalspråk. Att det finns problem i den praktiska tillämpningen är ändå ett faktum.
Det kan handla om polisen som stannar dig och ber dig tala finska. Det kan handla om att du ringer till larmcentralen och styrs vidare till någon annan medan sekunderna tickar i väg. Eller Astrid 90 år som inte på länge har sett någon inom hemservicen som kan svenska.
För ett par år sedan kom tankesmedjan Agenda ut med en pamflett, ”Regeringen Sipilä och svenskan”. Resultatet var nedslående. En stor majoritet upplevde att språkklimatet försämrats väsentligt. Det syntes också i den praktiska politiken, i Samlingspartiets, Sannfinländarnas och Centerns motstånd att ge Vasa centralsjukhus omfattande jour, i minskade anslag för Folktinget och i ivern att starta upp kommunförsök för att göra svenskan frivillig i skolan.
I dag är situationen en annan. Vi har kanske det bästa regeringsprogrammet någonsin då vi ser till det svenska. Svenska Teaterns ställning och finansiering har tryggats, Folktinget har fått ökade anslag och Vasasjukhuset har fått sin omfattande jour. Ändå finns det saker som bekymrar mig. För att svenskan och tvåspråkigheten ska stärkas behövs såväl fungerande strukturer som positiva attityder.
Språket handlar om mycket mer än kommunikation, det handlar om identitet och kultur. Därför är den svenska skolan och småbarnspedagogiken så viktig. Det finns fortfarande stor brist på behöriga småbarnspedagoger i huvudstadsregionen. Arbetet för att råda bot på den situationen är på gång.
För det svenska i Finland är våra institutioner, såsom de svenskspråkiga utbildningsanordnarna helt centrala. Samma kan sägas om Borgå stift och Nylands Brigad. Tillgången till medier på svenska är också helt avgörande.
Den färska språkbarometern visar att språkklimatet inte upplevs ha blivit sämre. Men i övrigt bekräftar den det vi vet sedan förr. Svenskspråkiga är mera missnöjda med servicen på sitt modersmål än finskspråkiga. För att det ska bli bättre behövs naturligtvis mer språkkunnig personal och en positiv attityd.
Inom statsapparaten ser jag dessvärre att ett stort antal tjänstemän som talar en god svenska går i pension. De nya som kommer in har betydligt svagare kunskaper i svenska. Vad har då hänt? Jo, bland annat slopades det andra inhemska språket i studentexamen 2004. Och det gick precis såsom vi i SFP befarade. En annan sak som påverkar är att det för statliga tjänster i många fall krävs fullständiga kunskaper i finska, men enbart nöjaktiga i svenska. Det är ett tufft krav för den som har svenska som modersmål. Vi borde se över språkkompetenskraven områdesvis så att servicen på svenska och finska i framtiden ska kunna förverkligas bättre. Jag ser också fram emot att Undervisningsoch kulturministeriet påbörjar arbetet med utredningen om att återinföra studentsvenskan.
Därtill har vi orsak att utveckla det nordiska samarbetet. Det borde vara möjligt att få studerande från till exempel Sverige att söka sig till de svenska utbildningarna i Finland. Just nu ser vi en mycket ensidig trafik av unga västerut. Finland måste kunna bättre också på den här punkten.
"Svenskspråkiga är mera missnöjda med servicen på sitt modersmål än finskspråkiga."
ANNA-MAJA HENRIKSSON
är justitieminister och SFP:s partiordförande.