❞ Vårt flexibla system med regeringsbildning bygger på att det finns ett förtroende mellan aktörerna, en respekt för den praxis som har skapats och för att det finns olika politiska åsikter.

Framför allt måste det finnas en respekt för det demokratiska systemet och väljarnas vilja.

Det centrala i den grundlag vi har haft sedan år 2000 är att presidentens roll i regeringsbildningen är liten. Ansvaret ligger enligt grundlagen på riksdagsgrupperna. I den tidigare grundlagen var presidentens roll avgörande.

Jubileumsfonden Sitra publicerade i tisdags en utredning om regeringsbildningen. Den baserar sig förutom på vad grundlagen föreskriver också på intervjuer med dem som haft centrala positioner i regeringsförhandlingarna 2011, 2015 och 2019.

Utredningen poängterar att partierna inte alls nämns i grundlagen, det är riksdagsgrupperna som är de centrala aktörerna. I praktiken har partierna ändå en central roll. Partiordförandena är betydligt viktigare än riksdagsgruppernas ordförande.

Att skapa en ny regering är i högsta grad en politisk process, men hur det sker har även sin betydelse.

De som har varit med om att skriva och godkänna den grundlag som trädde i kraft 2000 poängterar att det måste finnas en flexibilitet. De politiska situationerna kan nämligen variera mycket – vilket vi bevittnat under de senaste 20 åren.

Riksdagens tidigare generalsekreterare Seppo Tiitinen skrev ett pm om regeringsbildningen år 2003 då den första regeringen under den nya grundlagen skulle skapas. Tiitinens pm beskriver steg för steg hur man ska gå till väga.

Det har skapat en praxis som utgår från att den största riksdagsgruppen har rätt att utse regeringssonderaren. I alla regeringsbildningar hittills har sonderaren blivit regeringsförhandlare och ny statsminister.

Om förhandlingarna inte leder till resultat börjar man om från början. Vid stora problem kan riksdagens talman och presidenten hjälpa till att skapa samförstånd, men det har hittills inte behövts.

När Jyrki Katainen (Saml) skulle bilda regering 2011 var det inte lätt. I det valet fick Sannfinländarna sin första skrällseger och den politiska kartan i Finland förändrades.

Det blev en sexpartiregering (Saml, SDP, De gröna, VF, SFP och KD) men förhandlingarna avbröts under nästan en vecka innan de kunde ros i hamn.

I Sitras utredning konstateras också att processerna för att få ihop regeringen har varierat. Regeringsbildaren

är avgörande för hur man arbetar.

Juha Sipilä (C) betonade 2015 att regeringsprogrammet ska vara strategiskt och det hade ett tidsperspektiv till 2025 med hur man ville att Finland då skulle se ut.

2019 var det fenomenbaserade mantrat för de förhandlingar som Antti Rinne (SDP) ledde. Då började man inte med att komma överens om de ekonomiska ramarna utan skapade först en gemensam situationsbild.

2010-talet har varit turbulent och ingen regering har suttit intakt hela sin period. Jyrki Katainen blev EUkommissionär 2014, och dessutom krympte regeringen från sex partier till fyra.

Juha Sipilä avgick bara en dryg månad före riksdagsvalet 2019 men regeringen fortsatte som tjänstemannaministär. Mer dramatisk var splittringen inom Sannfinländarna och att regeringen fortsatte med Blå framtids ministrar.

Antti Rinne tvingades gå efter bara ett halvt år, i december 2019.

I de här fallen har regeringsbasen fortsatt även om en del personer har bytts ut och därmed har inte egentliga regeringsförhandlingar förts, även om det har varit kontroversiellt.

Samtidigt ser vi en polarisering och stora skillnader i värderingar. Identitetspolitiken frodas och driven till sin spets är det viktiga då att politiken känns rätt, snarare än att den är faktabaserad.

Vårt flexibla system med regeringsbildning bygger på att det finns ett förtroende mellan aktörerna, en respekt för den praxis som har skapats och för att det finns olika politiska åsikter. Framför allt måste det finnas en respekt för det demokratiska systemet och väljarnas vilja.

Kan vi lita på att systemet fungerar också i framtiden och i en politiskt splittrad situation? Eller borde regeringsbildningen beskrivas noggrannare? En grundlag skrivs ändå inte om lättvindigt eller snabbt.

Under alla omständigheter behövs en ny regering efter val. Regeringsmakten är eftertraktad och man brukar säga att vi får den riksdag – och regering – vi förtjänar. Ansvaret ligger alltså i slutändan på oss väljare.