Debatten om lokala avtal får ny fart
Ska arbetsvillkoren bestämmas branschvis eller i högre grad på arbetsplatsen? Debatten om lokala avtal har fått ny luft under vingarna efter en rapport om att de andra nordiska länderna drar ifrån Finland ekonomiskt. Så här gör Sverige och Danmark.
Ska arbetsvillkoren bestämmas branschvis eller i högre grad på arbetsplatsen? Debatten om lokala avtal har fått ny luft under vingarna efter en rapport om att de andra nordiska länderna drar ifrån Finland ekonomiskt.
I Sverige och Danmark hänger kollektivavtalen fortfarande kvar, även om företagen har större frihet att förhandla direkt med sina anställda.
Jämfört med grannländerna har Finland en dyster framtid ekonomiskt sett, slår Finansministeriet fast i en rapport som publicerades i måndags. De kommande tio åren väntas ekonomin växa med bara 10 procent, då motsvarande siffror för Norge, Danmark och Sverige ligger över 20 procent. Sysselsättningen sackar också efter.
Utvecklingen förklaras inte av en enskild orsak: den skeva befolkningspyramiden och bristen på investeringar är bara ett par av faktorerna. En annan är den låga produktiviteten. Som en dellösning på det problemet drar rapportförfattarna slutsatsen att man i högre grad borde övergå till lokala, arbetsplatsvisa förhandlingar.
Debatten fick ytterligare fart i tisdags då UPM följde i branschorganisationen Skogsindustrins spår och meddelade att bolaget slutar följa kollektivavtal för tjänstemännens del. I fortsättningen kommer bolaget överens om arbetsvillkoren direkt med de anställda. Skogsindustrin meddelade i höstas att organisationen drar sig ur kommande förhandlingar med facken.
I diskussionen sneglar man ofta på skillnaderna jämfört med grannländerna. Kollektivavtalen spelar fortfarande en roll i de övriga nordiska länderna – i Sverige täcker de nära 90 procent av arbetstagarna, i Danmark 80 procent och i Norge 70 procent – men på senare år har systemen i viss mån luckrats upp.
Stora reformer i Danmark
Danmarks arbetsmarknadsmodell har genomgått omfattande förändringar de senaste 20 åren, i syfte att öka flexibiliteten. Det har bland annat blivit lättare att anställa – men också att sparka – genom den så kallade flexicuritymodellen, som HBL tidigare har rapporterat om.
Som en del av förändringen har också förhandlingarna om arbetsvillkor decentraliserats i högre grad. Vissa villkor som pensioner bestäms fortfarande centralt, men löner är i hög grad en fråga mellan arbetsgivare och anställd.
Det ökar anpassningsbarheten, säger Torben M. Andersen, professor i nationalekonomi vid universitetet i Århus. Han satt tidigare i finska Rådet för utvärderande av den ekonomiska politiken.
– Det har väckt mycket debatt, men de senaste åren har den stillats eftersom arbetsmarknaden i stort har gått bra i många år.
Före coronakrisen var arbetslösheten i Danmark strax under fem procent, medan den i Finland låg kring åtta.
En av huvudpunkterna i kritiken mot lokala avtal är att de är ett verktyg för lågproduktiva företag att sänka lönerna för de anställda.
Det har man enligt Andersen inte sett tecken på i Danmark, även om det kan konstateras att det hänger ihop med att ekonomin i stort är välmående.
Det är dock problematiskt att fastställa exakt vad som påverkar vad, eftersom lönenivån och ekonomins livskraft beror på en mängd orsaker. Man har inget jämförelsescenario där allt annat är lika men reformerna blev ogjorda. Övergången till lokala villkorsförhandlingar är också bara en liten del av reformen av arbetsmarknaden.
– Situationen i Danmark är en följd av en lång rad reformer, där man bland annat har höjt pensionsåldern och sänkt arbetslöshetsersättningen, säger Andersen.
Sveriges modell liknar Finlands
Då det gäller kollektivavtal tillämpar
Sverige en modell som står nära den finska. Där är det av tradition exportindustrin som sätter standarden för de nationella avtalsförhandlingarna inom andra sektorer. Den så kallade industrinormen har också tillämpats i Finland på senare tid.
Det betyder ändå inte alltid att lönen bestäms genom kollektivavtal. I ökande grad saknar avtalen specificerade löner, vilket särskilt gäller grupper som lärare och sjuksköterskor. Även de som har centrala branschavtal följer alltid upp dem med lokala förhandlingar där det bestäms hur löneökningarna skall fördelas mellan individerna.
Det här berättar Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet. Han har bland annat skrivit ett kapitel om den svenska arbetsmarknadsmodellen i ett större verk som jämför olika arbetsmarknadssystem inom EU.
Det finns en stor skillnad i den svenska modellen jämfört med den finska: Sverige har inte allmänbindande kollektivavtal. Det betyder att företag som inte ingår i en arbetsgivarorganisation kan frångå kollektivavtalen och förhandla helt lokalt.
I praktiken verkar kollektivavtalen ändå hålla sin position i Sverige, i och med att nästan lika många arbetstagare som i Finland täcks av dem.
En orsak är vetskapen om att en konflikt eskalerar till kraftmätningar med facket. Ungefär 70 procent av de svenska arbetstagarna i Sverige är fackligt anslutna, vilket är i nivå med läget i Finland.
– Kännetecknande för arbetsmarknaden i Norden är att konfliktnivån är låg, och det gäller särskilt i Sverige, säger Kjellberg.
Vad är effekterna?
Finansministeriets rapport tar bara upp de lokala avtalen i ett kort avsnitt och i slutsatskapitlet, men under åren har flera utredningar om en reform av villkorsförhandlingarna gjorts i Finland. I en av de nyaste, från 2016, konstaterar forskarna Meri Obstbaum och Juuso Vanhala att osäkerheten om de totala effekterna av att stärka de lokala avtalen har ökat sedan 90-talet.
En ökad flexibilitet i form av lokala avtal skapar nämligen effekter i olika riktningar.
Kritiken mot nationellt bestämda arbetsvillkor utgår bland annat från att de gör det svårare för ekonomiskt trängda företag att anställa.
Ett motargument som framförts av bland andra Niku Määttänen, professor i nationalekonomi vid Helsingfors universitet, är att principen om lika lön för lika arbete gynnar så kallad ”kreativ förstörelse”.
Om högpresterande och lågproduktiva bolag tvingas betala lika höga löner är det, något karikerat, bolagen med bättre framtidsutsikter som gynnas medan de svagare bolagen går omkull. Det gynnar produktiviteten i ekonomin i stort.
Obstbaums och Vanhalas slutsats är att mycket ligger i detaljerna. En modell i stil med Sveriges, där kollektivavtalen täcker den breda massan men det finns möjligheter att avvika från dem, kan tänkas stärka produktiviteten.
De poängterar samtidigt att robust forskningsunderlag saknas. För att få en märkbar förändring till stånd krävs också bredare förändringar i arbetsmarknaden, anser forskarna.