Trafikskador ska granskas utifrån skadeståndslagen
TRAFIKSKADOR I HBL (3.2) ingår en artikel där det berättas att den som orsakar plåtskador på andra bilar på en parkeringsplats ofta försvinner från platsen. Polisen utreder inte de här fallen, eftersom inget brott har begåtts enligt den nya vägtrafiklagen som trädde i kraft sommaren 2020. Den här ändrade tolkningen bottnar i ett beslut i Högsta domstolen 2014, enligt vilket den som orsakat skadorna enligt strafflagen inte är skyldig att stanna kvar och reda ut händelsen (det så kallade skyddet mot självinkriminering). Paragrafen om smitning i vägtrafik uppfylls inte heller, eftersom inga personskador uppstått.
I artikeln berättar en bilist om vad som hände då han parkerat sin bil på en parkeringsplats utanför ett köpcenter. Då han kom ut ur köpcentret berättade ett vittne att en annan förare krockat med hans parkerade bil och därefter i hög fart försvunnit från platsen. Vittnet hann skriva upp registernumret på bilen som orsakade skadorna, och han gav numret till bilisten vars bil blivit tillbucklad. Utifrån registernumret fick bilisten veta att bilen ägdes av ett företag och kördes av en av företagets anställda. På företaget var man inte särskilt samarbetsvilliga, men lovade återkomma om polisen tog kontakt.
Bilisten som lidit skada gjorde en polisanmälan, men resultatet var en besvikelse. Polisens ståndpunkt var alltså att inget brott hade begåtts.
Ett dylikt ärende ska inte heller granskas utifrån strafflagen, utan utifrån skadeståndslagen. Även om det nu alltså är så att vår lagstiftning och rättspraxis inte (längre) betraktar fallet som ett brott är det ändå uppenbart att skador har åsamkats. Enligt skadeståndslagen ska den som uppsåtligen eller av vållande förorsakar skada ersätta den. I det här fallet kan ersättningskravet alltså ställas på företaget som äger bilen. Bilen måste vara försedd med den obligatoriska trafikförsäkringen, ur vilken skadan bör ersättas. Företaget må sedan göra en intern utredning om hur skadorna uppstod, om man anser det nödvändigt.
Polisen verkar ändå ha fullt förståeliga svårigheter att dra gränsen mellan lindriga och allvarliga trafikskador. Jag blev nyligen vittne till ett fall där en förare i ett körfält som var på väg att upphöra bytte körfält på ett sådant sätt att den egna bilen och en annan bil i körfältet intill fick ansenliga skador. I det här fallet var föraren som led skada ensam i sin bil, men i den andra bilen satt ett ”vittne” bredvid föraren. Då bilarna stannat på trottoaren försökte detta
Nog känns det oroväckande med tanke på individens rättsskydd om man inte vid behov kan räkna med polisens hjälp i sådana här frågor, som är av stor ekonomisk betydelse.
”vittne” avgöra skuldfrågan där och då.
Enligt ”vittnet” var den ensamma föraren som kört rakt framåt i sitt körfält den skyldiga, eftersom hen inte hade gett utrymme. Föraren som orsakade olyckan ringde nödcentralen, men då inga personskador anmäldes meddelade jourhavande att polisen inte rycker ut, utan att försäkringsbolagen avgör frågan. Försäkringsbolagen är emellertid inga domstolar, och i den beskrivna situationen fanns en uppenbar risk för att den ensamma föraren skulle ha konstaterats skyldig. Hen skulle ha förlorat sina bonusar, och – ifall hen inte var fullt försäkrad – kanske dessutom bli tvungen att själv betala tusentals euro för att reparera sin bil.
Det var först då föraren som lidit skada själv ringde ett nytt samtal till nödcentralen och med eftertryck framställde sin sak som en polispatrull anlände till platsen. För polisen stod skuldfrågan omedelbart klar. Ingen tid förspilldes. Men nog känns det oroväckande med tanke på individens rättsskydd om man inte vid behov kan räkna med polisens hjälp i sådana här frågor, som är av stor ekonomisk betydelse. Och alla förmår inte kräva den hjälpen.
PEKKA PINOMAA vicehäradshövding, Helsingfors