Fritid = fri tid?

"Har vi förlorat vår fritid? Kampen för fritiden har dekollektiviserats, det vill säga gjorts till en personlig angelägenhet."

En av arbetarrörelsens synligaste krav var en gång i tiden åtta timmar arbete – åtta timmar fritid – åtta timmar vila. Rätten till en meningsfull fritid med rekreation och utvecklande hobbyer kom efter en seg kamp. Med tiden skapades ett slags samhällsbefrämjande kretslopp där bibliotek, idrott och annan föreningsverksamhet medverkade till att lägga grunden för rätt stabila samhällen. Åtminstone i Norden har man varit bra på att skapa en fritidskultur för så många som möjligt. Industrisemestern har inte mera samma kanoniska status, men fortfarande semestrar vi bra mycket mera än våra indiska och nordamerikanska bröder och systrar i den globala ekonomins grottekvarn. Inte heller ser man finansvalpar sovandes i metrouppgångar som i Tokyo.

Tid är pengar sägs det. Tiden har också sin egen kulturhistoria. Det effektiva utnyttjandet av tiden är en av nycklarna till det industriella genombrottet. Elljuset möjliggjorde att man kunde arbeta under dygnets och årets alla timmar. Bara människans fysiska begränsningar var ett hinder. I det förmoderna rurala samhället var tiden långsammare, mera stillastående och cyklisk. Svårare att omsätta i vinst. Men det moderna livets linjära tidsuppfattning betydde att tron på evig tillväxt tedde sig som en realistisk möjlighet. Därav kampen för fritiden.

Den franska historikern François Hartog talar om den moderna tidsregimen, med vilken han menar att den som kontrollerar och disciplinerar tiden kan tillskansa sig ekonomisk och samhällelig makt. Tanken att ersätta den arbetande människan med effektivare varelser som inte behöver semester var följaktligen logisk. Ordet robot skapades och myntades av den tjeckoslovakiska författaren Karel Capek i pjäsen Rossum’s Universal Robots 1920. Ordet har sin slaviska etymologi knutet till arbete och i pjäsen är dessa robotar arbetare som har förlorat sin mänskliga själ. Det säger sig självt att Capeks perspektiv var kritiskt. När robotarna blev verklighet inom industrin sågs de både som ett hot och som en befrielse för den arbetande människan.

Samma gäller digitaliseringen. Gränser försvinner, informationsutbytet kan inte kontrolleras på samma sätt. Hela världen är tillgänglig med några klick. Samtidigt har det höjts röster för att digitaliseringen är en upprepning av den disciplinering av tiden som industrialismen en gång innebar. De flesta läsare kommer att känna igen detta: att vara nåbara dygnet runt hela veckan, att förväntas svara på e-post genast, att ständigt vara i beredskap för en synbarligen gränslös expansion av möjligheter, verksamhet och arbete.

Har vi förlorat vår fritid? Kampen för fritiden har dekollektiviserats, det vill säga gjorts till en personlig angelägenhet. I dags- och veckopressen på nätet kan vi ta del av tips om hur man varvar ner och hittar sin inre ro och inte stressar ihjäl sig. Själv har jag som många andra numera en sportklocka på min arm. Dess förmåga att visa var jag gått, skidat och sprungit är fenomenal, samt hur många kalorier jag bränt och med vilken frekvens mitt hjärta slagit. Men än så länge får den inte berätta för mig att jag numera sover lite sämre än vad jag gjorde som yngre. Det vet jag redan.