Helsingfors är Finlands port ut mot det övriga Norden och Europa
HELSINGFORS HBL (7.2) listade några ”kommande duster” i Helsingforspolitiken, och träffade ganska rätt. Jag vill som ordförande för SFP:s grupp i stadsfullmäktige gärna kommentera HBL:s lista, och komplettera lite.
Klart är att coronan fortsätter att kasta sin skugga över staden, först med vården och sedan med eftervården. Vården måste skötas så effektivt som möjligt. Vaccinerna inger hopp, men vaccineringen måste optimeras så att man till exempel inte bemöter äldre i samma hushåll olika på basis av ålder och att man vaccinerar personal och invånare i äldrevården samtidigt.
Eftervården har många aspekter. Särskilt barn, unga och äldre som farit illa av alla begränsningar måste ägnas stor uppmärksamhet. Här behövs insatser från både elev-, hälso-, social- och psykvården. Till all lycka får Helsingfors i vårdreformen behålla kontrollen över sin egen vårdsektor.
Den ekonomiska eftervården är lika mångfasetterad. Stadens näringsliv som domineras av servicesektorn har lidit svårt. Både staten och staden har gjort stora insatser, men nu börjar stadens verktygslåda med hyreslättnader etcetera vara tom, då konkurrenslagstiftningen kommer emot.
Här tangeras den stora utmaningen med revitaliseringen av stadskärnan, där coronan har påskyndat utarmningen särskilt av utbudet av mindre affärer. Vi måste satsa på kaféer och trivsamma uterum i parker och på torg, där stadsbor och besökare kan träffas mellan shoppingturerna.
Och visst är stadskärnan med dess korta avstånd som klippt och skuren för fotgängare, cyklar och spårvagnar, men vi får inte göra det helt omöjligt för bilister att röra sig heller.
Vi hade gärna sett en västöstlig centrumtunnel, med förgreningar till hamnarna. Den hade möjliggjort en stadskärna utan särskilt tung tvärtrafik på gatunivå, men den är nu lagd på is på grund av vänsterpartiernas och De grönas motstånd. I stället blir det bara en kort tunnel från Busholmen till Västerleden.
Den hänger i sin tur samman med den nya planen för hamnarna. Lyckligtvis förpassas inte passagerarbåtarna till Nordsjö, utan får stanna i centrum med en klar arbetsfördelning: Stockholmsbåtarna från Skatudden och Tallinnbåtarna från Västra hamnen. Vi sörjer nog att den anrika Olympiaterminalen förlorar sin trafik, men ser fram emot att den kajen i stället blir ett fotgängarstråk på stadens paradplats, med designmuseum, restauranger, kaféer och annat som lockar till besök.
Lappvikens sjukhusområde måste få förbli en lugn, grön oas, liksom vi över huvud taget måste slå vakt om de återstående grönområdena i staden, börjande med Centralparken och Malms flygplatsområde.
Hur finna plats för alla nybyggen, frågade HBL, och svaret på den frågan är flerdelat: förhoppningsvis i Östersundom, genom att bygga högre hus längre upp mot land men inte nära strandlinjen, och med hjälp av kompletteringsbyggande som tar hänsyn till varje stadsdels karaktär.
Då vi bygger nya bostäder ska olika behov beaktas, både vad storleken beträffar och då det gäller om det ska vara ägar- eller hyresbostäder eller de mellanting som ju finns. I varje bostadsområde bör olika former av boende blandas, så vi undviker segregation.
Helsingfors ekonomiska situation var ytterst stabil då coronan slog till, och vi hade en buffert att gripa till. Liksom landets regering bör inte heller staden dra åt svångremmen nu innan läget efter coronan åter stabiliserats, men på sikt bör förstås en sund balans återställas, med utgifterna anpassade till intäkterna.
Helsingfors behöver visioner. En av dem, som står oss särskilt nära, är att staden bör utnyttja sin havsnärhet. Inte genom att bygga alltför nära stränderna, som ska förbli öppna för alla, men genom att fortsätta att satsa på rekreation ute på våra öar. Alldeles särskilt vill vi utveckla båtförbindelserna i vår skärgård, kanske just från Olympiakajen! Och förbindelser över vattnet också mellan olika delar av fastlandet.
Helsingfors bör vara en tvåspråkig, mångkulturell utbildnings- och kulturstad, öppen för intryck och inslag från världen. Helsingfors är Finlands port ut mot det övriga Norden och Europa. Tvåspråkigheten är en nyckel i det sammanhanget.
Såsom vår stora, nyligen avlidna sociolog Erik Allardt påpekade, skiljer sig finlandssvenskarna från snart sagt alla andra språkminoriteter i Europa genom att vi är starkt närvarande också i huvudstaden, och inte bara i de geografiska periferierna. Vi finns i republikens kärnområde, och vi blir faktiskt flera här. SFP behövs mer än någonsin tidigare i Helsingfors.