Sedan 1921 har Diktarhemmet i Borgå varit en hedersbostad för finlandssvenska författare.
Ulla-Lena Lundberg är den första kvinnliga författaren som bor i huset. – Diktarhemmet kändes som hemma från första stund.
– Diktarhemmet kändes som hemma från första stund. Det säger författaren UllaLena Lundberg som är i topptrim efter tre år i huset. De många trappstegen sköter konditionen, skrivron infinner sig uppe i arbetsrummet på tredje våningen.
– Diktarhemmet är inte fullt så stort som man tror, men allt spring i trapporna har gett mig en god fysik, säger författaren Ulla-Lena Lundberg, hedersboende nummer åtta i litteraturens eget hus i Borgå.
En liten handväska gungar på axeln när hon visar oss runt i sitt hem, från skrivarlya och gästrum längst uppe i huset, via paradvåningen och ner till köksregionen.
– Det ser ju inte klokt ut att tåntta omkring med handväska i sitt eget hem, men annars går det nästan säkert så att telefonen ligger på tredje våningen och ringer när jag är nere i köket.
Lundberg är den första kvinnliga författaren som bor i Diktarhemmet, men det beror inte på att kvinnliga författare inte tidigare skulle ha blivit tillfrågade.
– Jag vet att till exempel Tove Jansson blev erbjuden att bosätta sig här och själv blev jag tillfrågad om mitt intresse förra gången, när Christer Kihlman blev vald, men tidpunkten var inte rätt, säger hon.
Sju bröder
Före Ulla-Lena Lundberg kom sju finlandssvenska män – sex författare och en filosof om man skall vara noggrann – eller "sju bröder" som hon kallar sina skrivande föregångare i huset.
Speciellt närvarande är Gripenberg, Hemmer, Huldén och resten av gänget i Diktarhemmets så kallade gröna rum, det som vetter mot Flensborgsbrinken. Här hänger de sju brödernas porträtt, med Borgåkonstnären Åke Hellmans förträffliga studie av Christer Kihlman som nyast i raden.
– Jag trivs tillsammans med dem och känner att de är välvilligt inställda till att jag bor och skriver här i Diktarhemmet, säger Ulla-Lena Lundberg. De tre sista författarna har jag träffat under min tid i Borgå, de andra har blivit bekanta via deras böcker.
Det hör till att husets hedersboende deltar i det lokala kulturlivet och bjuder in till litterära samkväm, men på förekommen anledning – läs coronapandemin – har det blivit mindre kaffedrickande och mera skrivande under det senaste året.
Det är enligt Lundberg en del av husets paradox: För skalden är det måhända roligt att vara intensivt social och ta emot folk i stora salen, men själva skrivandet fordrar ett annat läge.
– Det kräver en nedtoning, en frånvändhet, en nedstigning mot en segdragen, stillsamt depressiv period som för många av oss är en del av kreativiteten men som inte kräver någon diagnos.
Nytt romanprojekt
Det har snart gått tio år sedan UllaLena Lundbergs senaste roman, Finlandiaprisbelönta Is, utkom. Sedan dess har läsarna väntat på mer och det finns hopp: Lundberg skriver på en roman som spänner sig över flera årtionden. Mera vill hon inte berätta om den.
– Om man utbreder sig om en bok man håller på att skriva skingras den som en rök och försvinner för en, förklarar hon.
Nutid, som i år 2021, kan hon inte skriva om.
– Den tekniska utvecklingen förstår jag mig inte tillräckligt bra på, och skulle jag placera händelserna i nutid så borde romanen utspela sig i en gruva utan uppkoppling.
– Min nutid är den tid jag upplevt, medan yngre personer ser den som historisk. Som författare tillhör man sin tid. Det gör det lättare att acceptera att jag är på väg ut ur den levande samtidslitteraturen, precis som mina sju bröder gjort före mig.
Litterära skiften
Ulla-Lena Lundberg menar att man som författare får vara beredd på att stå inför litterära omvärderingar, både inom litteraturvetenskapen och i det allmänna medvetandet. Det är en skiftning som största delen av Lundbergs sju bröder, hennes föregångare i Diktarhemmet, inte kunnat undgå.
– Det står bara en stavningsreform mellan oss och den stora glömskan men samtidigt är jag tacksam över att jag är så gammal att jag inte behöver börja använda "hen". Hon tillägger: – Lasse Huldén är den enda av oss
som gått skottfri, han var ett fenomen, otroligt produktiv och så tillgänglig, säger hon.
Ulla-Lena Lundberg låter den nya romanen ta den tid som krävs, och räknar med att det tar minst ett år till innan den är klar. Hon gör research och skriver när hon har en chans, men skrivarbetet är i hög grad intuitivt.
– Det får ta tid att vänta in de lösningar som i lyckliga fall presenterar sig, säger hon.
Lång startsträcka
Arbetar gör hon ofta mot kvällningen.
– Jag är en riktig nattuggla ... och har enormt lång startsträcka, men när jag väl kommer i gång med skrivandet kan jag skriva långt in på småtimmarna. Jag skriver alltid tre versioner från början till slut. Medan jag skriver om löser sig ofta problem i den tidigare versionen.
Handlingen växer fram efter hand – lika lite som den framtida läsaren vet Ulla-Lena Lundberg alltid hur berättelsen kommer att forma sig.
– Jag skriver också för att överraska mig själv.
Den karakteristiskt korallröda husgamlingen, på paradplats vid Borgå domkyrka, stod klar år 1765 och har en mångskiftande historia. Innan den förste författaren flyttade in för hundra år sedan representerade husets boenden andra skrån: byggmästare, krögare, droghandlare och guldsmed, för att nämna några.