14-årings död upptakten till BLM i Brasilien
När proteströrelsen Black Lives Matter sveper över Brasilien riktas blickarna mot den ökänt våldsamma poliskåren.
João Pedros far Neilton Pinto och mor Rafaela Matos deltog inte i några demonstrationer mot polisvåldet före 14 år gamla sonen João Pedros död, berättar Rafaela Matos. Men nu går de med, det hjälper att höra demonstranterna skalla sonens namn.
Tonåringen, som spelade biljard tillsammans med sin kusin, dödades av polisens kulor i en av Rio de Janeiros kåkstäder den 17 maj i fjol.
Varje år dödas lika många svarta av polis i Rio de Janeiro som i hela USA. I somras sköljde en protestvåg över Brasilien och ett historiskt domstolsbeslut satte tillfälligt stopp för polisräder i Rios kåkstäder. Allt började med mordet på en 14-årig pojke.
Förskolläraren Rafaela Matos hade länge levt i skräck för polisens blodiga knarkräder. Hennes kåkstad, en av Rio de Janeiros så kallade favelor, har rykte om att tillhöra de farligaste. Inte sällan blandas ljuden av brasiliansk hiphop, skränande tv-apparater och skallen från lösspringande hundar, med avlägsna pang, pang, pang.
Den 17 maj i fjol var Rafaela Matos hemma och ordnade i köket när hon hörde smattrande skott från en polishelikopter. Hon säger att hon ”föll ner på knä och bad” när hon insåg att kvarteret som polisstyrkan sköt mot, var samma som hennes son befann sig i för att spela biljard med sin kusin.
Det känns konstigt att intervjua henne via en datorskärm om något så smärtsamt som 14-årige João Pedro Matos Pintos död.
– När min make kom till platsen fick han höra att helikoptern hade tagit João Pedro med sig. Det var allt polismännen sa. Vi förstod inte ens att han skjutits med en automatkarbin. Släktingar och vänner från kyrkan började hjälpa oss att leta, vi letade igenom vartenda sjukhus i regionen. Det blev natt och vi visste fortfarande inte var João Pedro var, säger Rafaela Matos.
Sjukhuset som polisen förde João Pedro till hävdade först att de inte tagit emot något barn den dagen. Rafaela Matos vet inte om hon någonsin hade hittat sin sons kvarlevor om det inte vore för hashtaggen #procurasejoaopedro, hitta João Pedro, som João Pedros kusin började sprida på Twitter.
Den brasilianska skådespelerskan Leandra Leal och sångerskan Zélia Duncan tillhörde dem som slöt upp bakom hashtaggen. Celso Athayde, en i Brasilien välkänd filmproducent och opinionsbildare, berättar per telefon om hur människor från favelan ringde honom den kvällen.
– De berättade om en pojke som kidnappats av en polishelikopter och bad mig publicera något. Jag kunde inte hitta något som bekräftade när det hade hänt eller om det ens hade hänt, så jag bestämde mig för att inte göra det. Nästa dag läste jag om João Pedro och då ångrade jag mig förstås, säger han.
”Dö på gatorna som kackerlackor”
Efter 17 timmars letande hittade Rafaela Matos sin sons sönderskjutna kropp på en rättsmedicinsk avdelning, läste Celso Athayde i tidningen.
– Förvånad blev jag inte, för pojkens fall följer ett gammalt mönster. Vi ser samma historia år efter år. De anhöriga sätter på sig en vit t-shirt med en bild på den dödade pojken, de gråter framför kamerorna, och våldet fortsätter, säger Celso Athayde.
Polisen har hävdat att skotten som dödade João Pedro avlossades i jakt på en kriminell. Enligt landets federala åklagare saknas det däremot tecken på brottsliga aktiviteter i huset där João Pedro befann sig. Celso Athayde tror att poliserna var likgiltiga inför risken att döda någon. En sådan likgiltighet skulle vara otänkbar i ett område med en övervägande vit befolkning, menar han.
– Polisen vet att rättsväsendet vet, att favelorna är de svartas plats. När slaveriet avskaffades saknade de svarta tillgång till jobb och försörjning, de bosatte sig i favelor, och deras lidande anses vara något som inte angår det övriga samhället, säger Celso Athayde.
Polisen stod för mer än en tredjedel av allt dödande i Rio de Janeiro
João Pedro var ingen kriminell. Han gick från skolan och hem igen, från kyrkan och hem igen. Han ville bli advokat eller fotbollsspelare.
under april månad. Det skriver José Miguel Vivanco, chef på människorättsorganisationen Human Rights Watch Amerika-avdelning, i ett mejl. Han konstaterar att polisvåldet ökat sedan förra året, då president Jair Bolsonaro uttalade att kriminella bör ”dö på gatorna som kackerlackor”. Poliser ska slippa straff om dessa agerat av ”trovärdig rädsla, överraskning eller intensiva känslor”, föreslog presidenten.
Miguel Cordeiro är ordförande för militärpolisföreningen Assinap. Även han är oroad över Jair Bolsonaros förslag om straffrihet. Det kan förvärra en tendens bland polisen att missbruka rätten till självförsvar, menar Miguel Cordeiro.
– Det gör det inte bättre att regeringen har godkänt specialtillverkade gevär åt polisen. Poliserna väntar inte med att skjuta utan skjuter först, förstår du? Som om vapnen vore leksaker, säger han.
Myten om ett land utan rasism
Däremot anser inte Miguel Cordeiro att polisvåldet är rasistiskt motiverat. Tvärtom, menar han, är polisen en fördomsfri institution. Han berättar att han jobbade i en patrull där ”tre av kanske fem var svarta”.
– Många inom polisen är svarta och kommer från favelan. Det stämmer att de flesta som skjuts av polisen är mörkhyade men jag ser det inte som ett tecken på rasism, de svarta utgör majoriteten av vår befolkning.
Det finns en historisk förklaring till Miguel Cordeiros kommentar. Till skillnad från USA förbjöd inte Brasilien relationer mellan svarta och vita när slaveriet avskaffades. Familjer och vänskapsband sträcker sig ofta över hela hudfärgsspektrumet. På 30-talet planterade sociologen Gilberto Freyre en seglivad myt om det brasilianska samhället som ”ett paradis vad gäller rasrelationer”.
Nästan ett sekel senare, under presidentvalskampanjen 2018, sade Jair Bolsonaro att ”i Brasilien finns inte den där saken rasism”. Enligt forskare omges det rasistiska våldet av tystnad och straffrihet delvis för att denna uppfattning är så vanlig.
João Pedros fall blev annorlunda. Mordet på George Floyd i USA spred globala protester en dryg vecka efter João Pedros död. Under de sista dagarna i maj kom protesterna till Brasilien. I Rio de Janeiro dröjde det inte länge förrän George Floyds namn ersattes av João Pedro på plakat och slagord.
Celso Athayde säger att det hände en särskilt viktig sak under hashtaggen VidasNegrasImportam, den brasilianska versionen av #BlackLivesMatter.
– Vita personer deltog. Tidigare har svarta demonstrerat för svartas rättigheter, och då har polisen spöat upp dem, och det resterande samhället har andats ut. Om vita demonstranter deltar, och de kränks av polis, tar samhället del av smärtan.
Snart restes krav på att ta bort en staty av 1700-talsslavdrivaren Borba Gato i São Paulo. En tvål vars namn har använts för att håna afrobrasilianskt hår plockades bort från landets butikshyllor. Ett känt nyhetsprogram satte för första gången ihop en diskussionspanel med endast afrobrasilianska deltagare. Den 5 juni skrev Brasiliens högsta domstol modern historia då den förbjöd polisräder i Rio de Janeiros favelor under coronapandemin.
João Pedro en av många
Fall som liknade João Pedros började komma upp till ytan. Enligt uppgifter från organisationen Rio de Paz var han det fjärde barnet att dö på tolv månader i Rio de Janeiros polisoperationer. Protesternas nästa symbol blev en femårig pojke som föll från balkongen till det hus där hans mor arbetade som hembiträde. ”Vi har förlorat ännu ett mörkhyat barn på grund av den djupt rotade rasismen i vårt samhälle (...) som förnedrar svarta kvinnor att tjäna vita madamer”, skrev historiken Larissa Ibumi efter händelsen den 3 juni. Arbetsgivaren kom att anklagas för dråp.
Ekot av protesterna levde kvar under hösten. Den 9 oktober uppmärksammades ytterligare en ihjälskjuten pojke i en av Rio de Janeiros favelor. Den här gången kom den dödande kulan från kriminella, men det 12-åriga offrets familj kritiserar polisen för att ha vägrat hjälpa pojken till sjukhus under 40 minuter.
På nyårsafton 2020 spelade 81 ledare från afrobrasilianska rörelser runt landet in en video som de spred på sociala medier. De kallade den ”För ett antirasistiskt 2021” och konstaterade att det gångna året kommer att bli ihågkommet för ”den svarta rörelsens kamp, som har intagit den offentliga debatten som aldrig förr”.
Rafaela Matos säger att hon och hennes make aldrig hade deltagit i demonstrationer innan sommaren 2020.
– Vår börda lättade något när vi fick höra deltagarna ropa vår sons namn, säger hon.
Det är tre månader sedan vårt första samtal. Jag ber om ursäkt för att störa igen, jag kan tänka mig att såren ständigt rivs upp av alla frågor från journalister. Tvärtom, svarar Rafaela Matos, är hon tacksam över att få frågorna, att folk från favelan äntligen får tala så att omvärlden lyssnar.
– Jo, jag hoppas väl att allt det som hände vår son leder till en förändring, att han kan lämna ett avtryck, men jag tror inte … Hon pausar. – João Pedro var ingen kriminell. Han gick från skolan och hem igen, från kyrkan och hem igen. Han ville bli advokat eller fotbollsspelare. När jag tänker på framtiden för de unga i favelan ser jag hur min son blev bestulen på sina drömmar.