Megafabriken i Kemi signalerar granrepublikens återkomst

SKOGSBRUK Förra veckan informerade Metsä Group tillsammans med regeringen allmänheten om deras nya bioproduktionsanläggning i Kemi. Norra hemisfärens största fabrik, konstaterar de stolt. Den skall äta upp hela 7,6 miljoner kubikmeter trävirke per år, nio tåg- och 180 lastbilslass per dag. Skattebetalaren är högst involverad genom statliga lån, och över 150 miljoner euro direkta subventioner i Kemis infrastruktur.

Redan i dag, utan den nya fabriken, avverkas Finlands skogar mera än någonsin tidigare. Enligt experter finns det tillräckligt med trä, frågan är hurdant. Kalhyggen och nyplanterade monokulturer saknar skogens mångfald. Graneller björkåker är beteckningar som kommer närmare sanningen än skog.

Finlands långvariga strategi ser ut att positionera sig i den globala handeln som en nordisk bananrepublik, ett land beroende av exporten av begränsade råvaror.

Det är väl inte så illa att förvandla skog till toalettpapper och förpackningsmaterial? Det är inte som att sälja krigsmateriel till Jemen. Dessutom behöver Kemi arbetstillfällen. Lapplands livskraft hänger på dessa investeringar. Finska exporten måste dra. Annars står vi inför ett balansunderskott och sociala nedskärningar följer.

Problemet är frånvaron av diskussion kring hur business as usual leder till en förintelse av planetära resurser. Vår tidsålder kallas även anthropocene extinction, människans massutrotning, av en orsak. Människan håller på att utrota naturens mångfald och skadan är permanent. Skogsindustrin har en huvudroll i dramat och trappar upp takten.

Vi har nått en situation där det krävs radikala förändringar i hur vi hanterar våra resurser, samt våra levnadsvanor för att uppnå konservativa mål.

Ännu för tio år sedan trodde vi att digitaliseringen skulle leda till ett papperslöst samhälle. Dock verkar det som att behovet för engångsprodukter som toalettpapper och kartong enbart ökar. E-handeln har bjudit in människan i en ny konsumtionsfest – The internet of things. Amazons och Alibabas behov av förpackningsmaterial är omättbart.

Människan står inför ett val mellan fortsatt överflödig konsumtion och en nedtrappning i levnadsvanor. Politiken agerar populistiskt och svarar med att vi kan både äta kakan och behålla den. I Orwellianskt dubbelspråk konstaterar regeringen att fabriken är ett steg mot en mer hållbar framtid. Produktion av arkaiska produkter som cellulosa, terpentin och träolja omdöps till högteknologisk bioproduktion.

Finland fördömer Brasiliens president Jair Bolsonaro när han låter storföretag förvandla Amazonas regnskogar till palmplantager. Finland nickar godkännande när Marins regering låter storföretag förvandla Finlands skogar till granplantager.

Skenheligheten leder till att politiken förlorar sin trovärdighet, speciellt bland yngre generationer. Den västerländska kulturen genomsyras av två motstridiga ideologier. Konsumera! Fy! Individen fortsätter konsumera, men plågas av skam.

Att efterkrigsgenerationen associerar pappersindustrin med framgång och utveckling är förståeligt. Pappersindustrin var Finlands biljett till välfärd. I dag förefaller samma attityd som en blandning av Kekkonesque nostalgi, ignorans och själviskhet. Ändå låtsas vi som att det regnar och dyker med huvudet före in i Homo sapiens sista konsumtionsfest.

Journalister bör utreda vem som står bakom dessa beslut. Väljaren vill veta vilka partier som ger grönt ljus. Eller är utvecklingen alternativlös? De gröna bör se sig i spegeln och fråga sig om de tänker fortsätta nöja sig som ett parti vars funktion är att gröntvätta verksamheten – eller formulera visioner för att undvika den kommande naturkatastrofen. Koalitionspolitik handlar om kompromisser. Koalitionspartnerna ska kunna göra dessa kompromisser transparenta, i stället för att paketera det i vilseledande retorik som om det vore en vinst för oss alla.

Medierna måste ge vetenskapen en starkare röst i dessa frågor då Finlands gröna guld kan bli vår framtida klimatskuld.