Musik som livlina

Det låter för dramatiskt att säga att Ulf Lundells 80-talsskiva Den vassa eggen skulle ha räddat mitt liv, men den hjälpte mig definitivt att stå ut, skriver Henrik Jansson.

Det finns album som jag lyssnade på under mina formativa år, då jag började upptäcka vilka kickar populärmusiken kunde ge, och som därför blivit betydelsefulla för alltid. Andra album lever kvar eftersom de markerar någon nyupptäckt, minnet av upplevelsen när man de första gångerna hörde någon tidigare okänd men svårgripbart fascinerande grupp.

Och en del klassiska rockskivor kan helt enkelt via en hög och tidlös kvalitet alltid bevara sin lyskraft, och bli viktiga via en medveten inlyssning kanske många decennier efter utgivningen.

Men förutom allt detta finns det också något fåtal album som bara dimper ner som räddare, i någon livssituation då man upplever det som orimligt svårt att orka ta sig vidare.

För mig existerar bara en skiva som odiskutabelt tillhör den kategorin, Ulf Lundells skilsmässoalbum Den vassa eggen från 1985. Kring de åren led jag av en kontinuerlig, lågintensiv depression. Jag levde ensam med begränsat umgänge, och hade ingen kraft att ens försöka inleda några nya, djupare relationer.

Mitt politiska engagemang hade dessutom gått in i en svacka, och på det lönejobb jag ännu på den tiden var kvar i kände jag mig som en främling och bedragare. Också om det ska medges att arbetet på en akademisk institution under de åren medgav en viss frihet.

Hösten 1985 brukade jag gå hem vid 15-tiden, ta mediciner, och lägga mig i sängen för resten av dagen med någon Saarikoskivolym. På skivspelaren snurrade Den vassa eggen, om och om igen. Det låter för dramatiskt att säga att den skivan skulle ha räddat mitt liv, men den hjälpte mig definitivt att stå ut.

Mot slutet av decenniet började jag sedan rätt överraskande leva familjeliv med en sambo och hennes två små barn. Det var en avgörande vändpunkt mot det bättre, men Lundells musik lämnade jag inte för den sakens skull.

Ljudidealet kring mitten av 1980-talet gav ofta maskinerna ett alldeles för stort spelrum. Det känns i dag så daterat att Den vassa eggen vad gäller ljudbild knappast skulle passera studioribban. Men låtarnas kraft och Lundells totala satsning innebär att musiken ändå fortsättningsvis lyfter och känns i hela kroppen.

Smärtan och desperationen tränger genom alla de bitvis kliniska ljudväggarna.

För det här är allvar till hundratio procent, och man har senare i musikjournalisten Håkan Lahgers bok Den vassa eggen också kunnat läsa att Lundell under inspelningarna helt enkelt höll på att supa ihjäl sig. Texterna framfördes sluddrande, så att all sång senare måste göras om – men då satte han sina skärande fraser högst övertygande.

Under den här krisperioden i sitt liv skapade Ulf Lundell ett storslaget mästerverk. Och han söp inte ihjäl sig. Han tog ... paus senare på 1980-talet, och när jag då kom att intervjua honom fick jag höra att nykterheten var ”trist, men man vill ju överleva”.

Och han överlevde, avslutade pausen, och har småningom uppenbarligen hittat en bättre balans mellan liv, konst och alkohol.

Vilket han de senaste åren på ett utmärkt läsvärt sätt redovisat i sin dagbokspräglade Vardagar-svit.