Väv och video i lyckad kombination på Kohta
En fräsch dokumentär om porrskådespelaren Annie Sprinkle kombineras med imponerande vävar med barnmotiv. Galleri Kohta demonstrerar igen sin kuratoriella begåvning, skriver Helen Korpak.
Michel Auder:
Chronicles and compositions
Outi Martikainen:
Compositions and calculations Kohta, Verkstadsgatan 2 B (tredje våningen). Till den 14.3.
Ordstävet ”nöden är alla uppfinningars moder” har varit lite väl mycket på tapeten under det senaste året. Så även för galleriet Kohta, som på grund av pandemin verkar ha varit tvunget att lägga om en stor del av sitt utställningsprogram. Processen kan inte ha varit lätt: Kohtas ambitionsnivå (och budget) har länge varit sådan, att man inte dragit sig för att importera krävande konstverk från utlandet. Till dessa kan man till exempel räkna de enorma stålskivor som ställdes ut i retrospektivet över belgiska Lili Dujouries konstnärskap, en utställning som bitterljuvt nog var den sista innan pandemin satte allt på paus.
Men i tider av omkullkastade planer och osäkerhet har man på Kohta tagit sig an utmaningen att göra det mesta av situationen och därmed avslöjat sig som besittare av kuratoriella verktyg av ovanligt hög klass. Eftersom internationella projekt varit nästintill omöjliga att genomföra har man gått på upptäcktsfärd i sin näromgivning och skapat polerade helheter.
Detta är på sitt sätt något av en kulturgärning: det finns nämligen oerhörda mängder skickliga konstnärer som inte själva innehar förmågan att editera, kontextualisera och kuratera sitt oeuvre – för vad kunde vara svårare än att klara av att granska sitt skapande kritiskt utifrån och upprätthålla ett virtuost kunnande om konstvärldens krav och trender? Det är få förunnat att vid sidan om sitt eget konstnärliga arbete kunna och orka vara både sin egen producent och kurator. ”Kill your darlings” är lättare sagt än gjort, och det är bara toppen av isberget. Kuratorn behövs.
Intressanta doldisar
När man på Kohta förra hösten presenterade den delvis Helsingforsbaserade men lokalt relativt okände ljudkonstnären Charlie Morrows livsverk gjorde man det på ett sätt som sammanställde decennier av avantgardistiska performanser till en överskådlig helhet. Estetiskt höll det också måttet: röda väggar och stolar signerade Yrjö Kukkapuro gav ljuduppspelningar och inramade programblad en rumslig förankring.
När turen nu kommit till årets första utställning fortsätter man på samma spår. En bokstavlig röd tråd spinns vidare i och med att väggarna behållit sin färg. Snarare än en sos-signal uttrycker färgen hjärtlighet och en vilja att fortsätta leverera trots nedslående omständigheter. Men framför allt har man åter en gång lyckats hitta sevärda och intressanta konstnärer med något av en doldisstatus.
Denna gång har man proppat galleriutrymmet riktigt fullt, och ställer sida vid sida ut såväl en inhemsk som en utländsk konstnär. Outi Martikainen och Michel Auder är sinsemellan totalt olika konstnärer, och trots att deras verk här visas omlott titulerar galleriet detta som två separata utställningar. Detta är definitivt en potentiell fallgrop, men tack vare Kohtas arbetsgrupps fingertoppskänsla för sitt utrymmes spatiala möjligheter och sin redan nämnda kuratoriella begåvning undviks den.
Avlyssnade telefonsamtal
Den franska videokonstnären Michel Auder har i decennier varit bosatt i USA, och hans filmer handlar så gott som uteslutande om det valda hemlandets perversa (brist på) kultur. När det begav sig rörde sig Auder i cirklarna kring Andy Warhol, och under dessa år iakttog han genom sin videokamera de ofta berömda människorna i sin omgivning. Till skillnad från Jonas Mekas som vid samma tider dokumenterade Kennedy-Onassis-klanens överklassiga semestrande är Auder inte lismande, men ändå inte heller helt kylig.
Det är dock i de verk där Auder antar en mer aktiv roll som han lyckas bäst. Dokumentären om porrskådespelaren Annie Sprinkle känns fräsch trots att den har nästan 40 år på nacken, och Voyage to the Center of the Phone Lines (1993) som av Kohta presenteras som konstnärens mästerverk är en film som inte bör missas. Genom att kombinera ett ljudspår bestående av helt vanliga men olagligt avlyssnade telefonsamtal med vackra strandvyer porträttterar Auder USA på ett sofistikerat och hypnotiskt sätt.
Barn
De många monitorer som visar Auders långa filmer varvas med Outi Martikainens imponerande vävar. Deras ytor är osedvanligt hårda på grund av Martikainens val av tunna syntetiska rep som material, vilket utgör en intressant kontrast mot motiven som ligger mot det mjukare hållet.
De figurativa verken avbildar bland annat natur och barn, och beroende på avståndet mellan betraktare och bild antar vävarna olika skepnader. Än tycks de bestå av vitt brus som gaddat ihop sig, än är de fotografiska i sitt uttryck. Ett skärgårdslandskap dominerar storleksmässigt, men det är vävarna som avbildar barn man minns på grund av Martikainens val av att varken försköna eller förfula. Det starkaste verket föreställer ett barn som klättrar upp för trappor. I denna till synes enkla bild finns mycket symbolik, som är lättillgänglig utan att vara ytlig. Just detta kännetecknar såväl Auders som Martikainens konst och knyter ihop helheten till en tillfredsställande upplevelse.