John Blund – ett arv från DDR
Den som växte upp eller hade barn under 1900-talets sista decennier kunde knappast missa honom. John Blund, på finska Nukkumatti, i original das Sandmännchen, den lilla figuren med skägg och toppig hatt som inledde och avslutade det finskspråkiga barnprog
”Vad blir kvar?” Frågan ställdes av den framstående DDR-författaren Christa Wolf i en liten bok hon skrev redan 1979 men på grund av dess kontroversiella innehåll lät publicera först på 1990-talet, efter att hennes fosterland upphört att existera. Ställer man den i dag är det inte lätt att hitta ett positivt svar i de delar av Tyskland som tidigare bildade DDR. Negativa desto lättare: ett samhällsklimat präglat av bitterhet och högerextremism, skapat av två diktaturer vars följder aldrig bearbetats och av en samhällsförändring som utplånade hela den bekanta livsvärld där DDR-medborgarna försökte reda sig bäst det gick.
Ska man hitta något positivt får man skruva ner formatet rejält och då kommer jag på två saker: das Ampelmännchen, den sympatiska gubben i hatt som pryder trafikljusen, och das Sandmännchen, barnprogrammens animerade John Blund, på finska Nukkumatti, som visades också i Finland. För den som själv var liten eller hade småbarn under 1900-talets sista decennier var han nästan omöjlig att missa.
John Blund
Das Sandmännchen är alltså den lille mannen med skägg och spetsig hatt som kommer till barnen i kvällens tvprogram, ofta i något spännande fordon, ser på kvällssagan med dem, säger gonatt och kastar en näve drömsand mot kameran. Han produceras fortfarande men hans betydelse har minskat och förändrats. Das Sandmännchen hörde, trots att han förstås bygger på en gammal sago- och litteraturskatt, oskiljaktligt ihop med den kortlivade staten DDR. Nu har den finske journalisten Sakari Silvola gett ut en bok om honom. Den heter Nukkumatin kylmä sota (”John Blunds kalla krig”) och förenar på ett utmärkt sätt en problematiserande utgångspunkt och stora mängder kunskap med nyansrikedom och sympati för ämnet. Dessutom är den väl skriven och nöjsam att läsa.
Hur kom det sig att den socialistiska ”arbetar- och bondestatens” mest vägande bidrag till världskulturen blev en animerad docka för barn? Och att denna gemytliga gestalt som på ett vänligt sätt lär ut hyfs åt barnen, samtidigt som han lågmält visar på socialismens goda sidor, kunde komma till i ett sådant disharmoniskt och så småningom allt mera destruktivt samhällsklimat? Det är vad Silvolas bok ytterst kretsar kring.
Man kan ställa sig frågan om DDR någonsin blev annat än en godtyckligt avgränsad sovjetisk ockupationszon där en mindre del av tyskarna stängdes in. Det fanns inget som kulturellt särskilde dess medborgare från andra tyskar. Historien, inklusive det nazistiska nära förflutna, var tabu i landet som i och med steget in i socialismen hade skuddat den av sig. ”Vänskapen” med Sovjetunionen var ett tvång, inget att bygga på.
Småborgare
Det som då återstod, bortsett från den politiska fraseologin, var två saker. Dels tilltron till det tekniska framsteget, dels småborgerligheten, som paradoxalt nog i detta ”nya” samhälle dyrkades med en glöd som bara intensifierades av bristen som kunde prägla vardagslivet. I das Sandmännchen kombinerades dessa två drag på ett sätt som var uppbyggligt men för bra för att vara sant.
Å ena sidan: barnen i det ombonade hemmet som varje kväll samlas framför tv-n för kvällssagan. Å andra sidan: alla de tekniska mojänger, ofta noggrant skapade efter verkliga förebilder, som das Sandmännchen anlände med, och det moderna, välplanerade samhället omkring dem. Och sedan den diskreta ideologiska propagandan som inte var värre än att programmet köptes in till ett femtiotal länder alldeles oberoende av samhällssystem.
Sakari Silvola följer tillkomsten av das Sandmännchen i slutet av femtiotalet i konkurrens med västtyska motsvarigheter och den överraskande framgången, också i grannlandet där DDR-tv kunde ses. Dess två skapare Gerhard Behrendt och Harald Serowski kompletterade varandra. Den förra var dockmakare, politiskt aktiv och såg till att projektet fick acceptans och finansiering, den senare ett tekniskt födgeni oupphörligt intresserad av utvecklingen i sin omgivning. Bägge är nu döda men många av dem som arbetat med das Sandmännchen lever ännu och i Silvolas intervjuer kommer man nära både arbetsprocesserna och det samhälle de var en del av. Trots att framgången gav en viss politisk rörelsefrihet fanns begränsningarna alltid där. Silvola nämner till exempel att ballongen förbjöds som färdmedel efter en spektakulär ballongflykt till Västtyskland.
Finland hade en speciell plats i Sandmännchenvärlden. Som ett av bara tre ickesocialistiska länder – de andra var Indien och Japan – fick vi vara värdar för das Sandmännchen.
Till Lappland
Finland hade en speciell plats i Sandmännchenvärlden. Som ett av bara tre ickesocialistiska länder – de andra var Indien och Japan – fick vi vara värdar för das Sandmännchen. Han besökte Lappland två gånger i avsnitt med manus av den finska Berlinkorrespondenten Taina Repo. I intervjun med henne framgår på ett roande sätt de svårigheter de tyska animatörerna hade med att upprätthålla sedvanlig exakthet och trovärdighet när de skapade den för dem okända lappländska miljön.
Efter die Wende 1989 var das Sandmännchens framtid hotad. Han räddades genom en av få kombinerade öst- och västtyska aktioner, och visas fortfarande i Tyskland. Sitt internationella genomslag har han dock förlorat. Det var också en räddning som förändrade programmet. Den realistiska förankringen i barnens egna livsmiljöer fick ge vika för en diffust allmän sagovärld och för den arbetskrävande noggrannheten i återskapandet av omvärlden gavs inte längre resurser.
De gamla avsnitten fortsätter dock att vara publikfavoriter som visas om och om igen. Numera har das Sandmännchen en redaktör som bearbetar programmen och avlägsnar allt som påminner om deras historia. Varumärken från DDR och pionjärhalsdukar suddas ut för att tittarna inte ska bli indoktrinerade. Dagens sanning hittas i stället i den amerikanska populärkulturens propaganda.