Mobbning lämnar spår för livet

Hela högstadiet var Christel arg och ledsen. Ful i mun, klädd i svart och missnöjd. Till det fanns vägande skäl, men trots att varenda kotte från sjuan till nian visste att Christel var lovligt byte att hacka på var mobbningen inget som skolan fick syn på

I januari presenterade regeringen ett nytt program mot mobbning, som omfattar allt från empatifostran på dagis till lärarfortbildning och utökade möjligheter att stänga av en mobbande elev. För fastän statistiken visar att mobbningen har minskat har den långt ifrån försvunnit, och känslan av utanförskap har tvärtom ökat. HBL bad läsarna berätta om sina erfarenheter, och berättelserna vittnar om att den som blir mobbad inte alltid kan räkna med hjälp.

För Christel gick det snett redan från start. Då hon började i högstadiet råkade hon trampa en av de tuffa killarna på nian på tårna.

– Jag gillade inte hans attityd och jag sa det också. Det blev snabbt problem, och jag blev osams med de populära killarna.

Där började Christels ökenvandring från sjuan till nian, som skulle förfölja henne långt in i vuxen ålder. Efter incidenten på sjuan blev hon snabbt utfrusen i hela högstadiet med några hundra elever.

– Sådant sprider sig snabbt, fast det är svårt att veta exakt hur det gick till. Men det spred sig och blev betydligt värre. Det fanns enskilda personer som mobbade mig aktivt, men den allmänna utfrysningen var otroligt tuff. Så fort det kom nya årskurser på sjuan visste de att jag var den man kunde hacka på, fast jag inte ens visste vad de hette, säger Christel.

Mobbningen tog sig uttryck på olika sätt. Det var mycket fula ord och glåpord. Det kunde handla om att folk vände sig bort, att alltid vara tvungen att sitta ensam på bussen eller att inte ha någon att göra grupparbete med. Ofta handlade det om cykeln.

– Den försvann ofta, eller blev sönderslagen eller uppslängd i ett buskage.

Ibland var mobbningen fysiskt våldsam.

– En gång blev jag nedtryckt i en snödriva med ansiktet så länge att jag inte fick luft och det började flimra för ögonen. En annan gång var det en kille som slog mig med en kedja så hårt han kunde då jag passerade i korridoren. Ofta lade någon krokben. Jag minns särskilt väl att det konstaterades att man ju inte ska slå flickor, men att jag inte räknas som flicka för jag är bara ett ”det”. Småningom var Christel helt ensam. – De få vänner jag hade haft övergav mig för det kostade socialt så mycket att vara vän med mig.

Skolloven var de enda ljuspunkterna under högstadietiden, och då lovet led mot sitt slut var det alltid lika hemskt.

– Det var alltid fruktansvärt att gå till skolan. Jag fick en vana att alltid vara försenad för att inte behöva vänta utanför klassen med de andra innan läraren kom.

Passade inte i offerrollen

Christel säger att en bidragande orsak till att mobbningen fick fortsätta var lärarkåren. Men hon säger också att många av lärarna kanske inte riktigt förstod sig på henne. Som elev var hon duktig i skolämnen men för det mesta missnöjd.

– De såg mig nog mest som ett problem. Problemet var att jag inte passade i offerrollen. De väntade sig kanske att jag skulle vara tyst i ett hörn, men jag gick klädd i svart och använde ett fult språk, jag var väldigt ledsen och arg. Jag hade en igelkottsattityd. Ibland då folk hackade på mig ropade jag tillbaka, men man kan inte slå tillbaka mot en hel skola.

Ett par gånger var det ändå någon lärare som förstod att Christel inte mådde bra. Då blev hon skickad till kuratorn, men ingen frågade det uppenbara – om hon blev mobbad.

– Jag försökte förklara för kuratorn att de andra eleverna är elaka mot mig, och hon föreslog att jag skulle sitta ned med mobbarna och förklara att de faktiskt sårar mig och att jag blir ledsen när de är elaka. Det var det dummaste jag hade hört. Det var ju det de ville, det var ju därför de gjorde det, de blev ju glada då! Så andra gången gick jag inte till kuratorn, jag ville inte tala mer med någon som inte alls förstod vad mobbning är.

Efter grundskolan klippte Christel alla band till sin hemby och flyttade till en annan stad för att gå i gymnasiet. Det var slutet på mobbningen, men till en början mådde Christel väldigt dåligt.

Det som hände var att hon drabbats av posttraumatiskt stressyndrom, men det visste hon inte då. Hon drömde mardrömmar, var spänd och på sin vakt och hade svårt att lita på folk.

– En gång vid lunchen var jag den första som satte mig vid ett bord, och då andra kom och satte sig med mig började jag bara gråta – det hade jag ju inte varit med om sedan lågstadiet. Småningom blev det sedan bättre, jag fick riktiga vänner och blev tryggare.

Det skulle ändå dröja länge innan Christel återhämtade sig helt och hållet. Diagnosen, posttraumatiskt stressyndrom, och rätt vård fick hon först då hon var 26. Hade de vuxna i skolan varit mer lyhörda hade det inte behövt gå så långt.

– Man måste glömma klichén om hur ett mobbningsoffer ser ut eller beter sig. Folk reagerar så olika då de mår dåligt. En del blir arga, som jag, andra kanske gömmer sig. Vissa kan se ut att ha vänner fast de blir mobbade.

Värst var alla åskådarna

Det största problemet, upplevde Christel, är inte mobbaren utan alla andra.

– Lärarkåren som inte ser, de andra eleverna som låter mobbningen fortsätta. Alla de här åskådarna, dem har jag svårt med. För att få till stånd en situation där en är utfryst måste gruppen som helhet delta. Det var säkert många som bara undvek att prata med mig, eller som slängt ett glåpord någon gång. För dem är det så lite att de inte ens tänker på det. Men då alla gör det blir det någonting fruktansvärt.

Vill man få bukt med mobbningen måste man först och främst skapa en allmän attityd där det inte är okej att frysa ut någon, anser Christel. Empatifostran redan på dagis, som är en av punkterna i regeringens färska antimobbningsprogram, får tummen upp.

– Det ska inte finnas någon tolerans för mobbning, det måste man lära sig från början.

Viktigt är också att inte bagatellisera mobbningen.

– Man måste förstå hur allvarligt det är, och hur hårt det slår mot folk. Mobbning påverkar mångas vuxenliv och kan lämna spår för livet. Men det är också viktigt att minnas att det blir bättre och saker löser sig. Jag har mått riktigt dåligt men nu mår jag bra och livet går bra.

På grund av sakens natur har Christel valt att uppträda bara med sitt förnamn. Också de andra som berättat om sina erfarenheter uppträder enbart med förnamn eller under ett annat namn.

Man talar mycket om vad skolan ska göra, men det talas väldigt lite om föräldrarnas roll. Vad de gör är jätteviktigt.

Antons mamma Helene

Jag önskar att skolan hade tagit mobbningen på allvar, men läraren tog aldrig mitt parti. Kanske trodde lärarna att vi faktiskt var kompisar.

Sonja

Jag tror att mina upplevelser av mobbning, ihop med andra händelser, har lett till att jag i dag är ensam. Linda

ANTONS MAMMA, HELENE:

Det var ett slags utpressning

”Då min son gick i tvåan inträffade de första allvarliga incidenterna. Han kunde till exempel bli knuffad, men mest var mobbningen psykisk.

Han hörde till ett kompisgäng, men ändå inte riktigt. Kompisarna utnyttjade honom, och fick till exempel honom att göra dumma och förbjudna saker. Det var ett slags utpressning, för han ville så gärna vara en i kompisgänget.

På ett föräldramöte tog jag upp mobbningen, men pekade inte ut någon. De föräldrar som kände igen sina barn kom och talade med mig, och alla föräldrar beslutade gemensamt att ta tag i saken. Också skolan tog i problemet på allvar, och det har den alltid gjort. Det visade sig att också andra barn, som blivit vittne till mobbningen, hade lidit av den. Att få slut på den blev en grej för hela klassen och alla föräldrar, och småningom upphörde mobbandet. Det var nog avgörande att föräldrarna var med, skolan kan inte göra allt ensam.

Hela följande år fick min son vara i fred. Under resten av lågstadiet hände någonting varje år, men varje gång skolan tog tag i saken slutade mobbningen igen.

I högstadiet var det värre. Det började med en känsla av utanförskap, och så en dag blev han misshandlad. Förr hade han kompisar men då blev han nästan helt ensam. Andra elever kunde snäsa och skrika glåpord efter honom.

Skolan har tagit grepp om problemet och det har varit en lättnad för min son. Också andra föräldrar har varit konstruktiva.

Jag tycker att regeringens antimobbningsprogram missar vissa saker. Man talar mycket om vad skolan ska göra, men det talas väldigt lite om föräldrarnas roll. Vad de gör är jätteviktigt.

Vi måste tala mer med våra barn om inkludering, att man tar med alla och att man inte utesluter någon. Där tror jag att föräldrar till barn som inte mobbar kan hjälpa till genom att uppmana sina barn att försöka ta med den som blir utanför. Då barnen själva visar att det här är inte okej, mobbning är inte fint, kan det ha stor betydelse.

I de flesta fall vill föräldrar inte att deras barn ska mobba och bete sig illa. För barnen vore det viktigt att förstå att det är en skam att mobba, och en handling som följer med dem genom livet.”

SONJA: De tog varje chans att skratta på min bekostnad

”Mobbningen började på fyran i lågstadiet. Det var några killar i klassen som var värst, de var väldigt elaka. Då jag kom till skolan ropade de efter mig, i klassen tog de varje chans att skratta på min bekostnad och svarade jag fel var det också jätteroligt. Vad jag än gjorde var det fel.

Jag hängde med några flickor som ibland var mina kompisar, ibland elaka. Om jag hade något de kunde ha nytta av fick jag vara med – skjuts, godis, tuggummi ... men inte var de snällare för det.

Vi hade en Whatsappgrupp, och en dag lade mina kompisar till de mobbande killarna i gruppen. De sa att vi alla ska vara vänner. Ibland var det okej, men emellanåt blev jag utesluten ur gruppen och då visste jag att de talade illa om mig. Då måste jag böna och be, och efter några dagar kunde jag få komma med i gruppen igen.

En av flickorna var manipulativ och fick mig att tro att vi var vänner. Jag ville ju också vara populär som de andra och gjorde allt för att få vara med.

En gång var det en flicka som sa till åt mina så kallade kompisar, och frågade varför de alltid är så elaka. Hon var den enda som vågade säga emot pojkarna. Jag är evigt tacksam för att hon tog mig i försvar.

Visst hade vi Kiva skola-programmet mot mobbning i skolan. Vi hade temadagar då vi var indelade i grupper och lekte lekar och tittade på antimobbningsfilm. Jag tänkte alltid: Hur ska det här hjälpa någon? Som om de som mobbar skulle tänka att ’Aha!’ Den som mobbas blir ledsen, det hade vi inte förstått!” Mobbarna vet ju att offret blir ledset, det är ju därför de gör det, för att trycka ned andra.

Jag önskar att skolan hade tagit mobbningen på allvar, men läraren tog aldrig mitt parti. Kanske trodde lärarna att vi faktiskt var kompisar, även om mobbningen i klassrummet var rätt uppenbar.

I högstadiet mådde jag jättedåligt. Det började bra men så insåg jag att jag inte blev medbjuden då kompisarna träffades. Jag förstod inte varför och reagerade med att bli rebellisk.

Jag tänkte att ni ska åtminstone se mig, och jag började klä mig i svart och sminka mig mycket. Jag hade gått så i lås att jag inte längre orkade bry mig om ifall folk gillade mig eller inte, och folk blev kanske rädda för mig.

Jag hade några riktiga vänner, men mobbningen fortsatte. Under en lektion sa jag till läraren att ser du inte att jag blir mobbad? Det hjälpte inte, och egentligen är jag ganska tacksam för att det inte blev någon utredning om saken. Jag skulle inte ha velat sitta runt ett bord tillsammans med mobbarna.

Nu går jag i gymnasiet. Jag känner mig trygg och tror inte att alla hatar eller dömer mig, så på det viset har det gått bra. Men jag tycker fortfarande inte om skolan.”

LINDA: Jag måste tvinga mig själv till skolan varje dag

”Jag har blivit mobbad sedan lågstadiet, under vissa perioder mer, under vissa mindre. Upplevelserna i högstadiet är ändå de som mest påverkat mig. Under nian blev jag totalt utfryst och isolerad från min kompisgrupp.

Jag blev helt ensam med allt. Jag mådde så illa att jag måste tvinga mig själv till skolan varje dag, och varje dag var ett helvete. Det enda stöd jag blev erbjuden var att gå till kuratorn och prata. För mig kändes det som att ingen vuxen i skolan tog mig på allvar.

Sista året av gymnasiet hade jag en liknande upplevelse av utfrysning. Jag blev inte längre bjuden på fester, fick inte längre vara med i gruppchattar, de tidigare kompisarna svarade inte längre på meddelanden. Eftersom jag kommer från en ganska liten kommun hörde jag sedan på omvägar vad det talades om mig.

Jag hade blivit misshandlad i ett parförhållande, men det spreds rykten om att jag hittat på allt och liknande saker. Det här alltså av de vänner jag hade gråtit hos och som jag anförtrott mig åt.

Jag är nu 25 år och har inte haft någon nära vän sedan jag gick i gymnasiet. Jag har studerat, och under hela studietiden hittade jag ingen ny grupp att umgås med, inga nya vänner. Jag vet inte om det är för att jag bara inte vågade på grund av mina tidigare erfarenheter. Jag tror att mina upplevelser av mobbning, ihop med andra händelser, har lett till att jag i dag är ensam. Och som jag ser det just nu kommer jag säkert att vara det resten av mitt liv. Det låter kanske dramatiskt men så känns det.

I högstadiet utsattes vi för antimobbningsprogrammet Kiva skola, men så som det tilllämpades där var det ingenting att ha. Jag ser det som otroligt kränkande, näst intill som ett övergrepp på dem som utsattes för mobbning, eftersom man tvingades leka lekar och skaka hand med dem som utsatte en för mobbning. Hur kan det på något sätt förväntas hjälpa, då man bara utsätter den som redan lider för ännu mer lidande?

Vad jag sett i mina studier och i mitt eget liv läggs alltid skulden och huvudansvaret på mobbningsoffret. 'It's all in your head', verkar vara huvudtanken. Offren lämnas ensamma, och sedan återgår allt till vanlig ordning, där det heter att de vuxna i skolan omöjligt kan se allt.”