Sämre skydd för skyddslösa

Under regeringen Sipilä 2015–2019 gjordes otaliga förändringar i utlänningslagen. Nu har de samverkande konsekvenserna kartlagts. Resultatet är beklämmande.

Regeringen Sipilä genomförde 2015–2019 otaliga förändringar i utlänningslagen när det gäller asylsökande. För Sannfinländarna var en skärpning av flyktingpolitiken högt på agendan i regeringspolitiken. Redan hösten 2015 presenterade regeringen, där ju också Centern och Samlingspartiet medverkade, ett program med 80 åtgärder.

I forskningsrapporten konstateras ändå att regeringen Sipiläs flyktingpolitik var en fortsättning på den linje som följts under hela 2000-talet.

När regeringen hade suttit några månader upplevde Finland och resten av Europa den största mängden flyktingar sedan andra världskriget. 32 000 personer ansökte om asyl i Finland. Den europeiska migrations- och asylpolitiken krisade, en kris som fortfarande inte är löst.

I Finland var förändringarna många och de motiverades med att asylprocessen ska effektiveras. Villkoren för familjeåterföreningar skärptes, rätten att få rättshjälp kringskars och besvärstiden för ett negativt beslut förkortades samtidigt som det blev svårare att lämna in en ny ansökan. Dessutom ändrades reglerna för att fullfölja avvisningsbeslut.

Vissa förbättringar gjordes när det gäller ensamkommande flyktingbarn, men rättigheterna för barn som kom med släktingar förbisågs samtidigt.

Enligt den färska forskningen ledde förändringarna inte till att asylförfarandet effektiverades. Det gick tvärtom så att processerna ofta förlängdes eftersom de inte kunde skötas ordentligt från början.

I rapporten konstateras att så gott som alla EU-länder inledde ett ”race to the bottom” – även Finland. Det innebär en tävlan i att erbjuda ett så njuggt internationellt skydd som möjligt inom ramen för de internationella och europeiska avtal som alla EU-länder är bundna av. Avsikten är att inte framstå som ett lockande land.

Det här har lett till att den grundläggande rätten till asyl, till internationellt skydd, har suddats ut. När flera mindre – ibland också större – försämringar görs undan för undan har den kumulativa effekten blivit att de asylsökandes rättigheter inte uppfylls.

2016 avskaffades kategorin för humanitärt skydd som grund för uppehållstillstånd. Före det kunde kategorin användas för personer som inte uppfyllde kriterierna för asyl, men som ändå behövde en fristad.

Trots att gruppen som hade fått uppehållstillstånd på den här grunden inte var särskilt stor har avskaffandet lett till problem.

Det gäller dem som hade ett sådant tillfälligt uppehållstillstånd och hade funnit sig väl till rätta med arbete eller studier och som klarade sig i Finland.

Men det gäller också den kategori som inte beviljats asyl, men inte vill och inte kan återbördas till sitt land.

Det har lett till att vi har en grupp människor, totalt kanske några tusen personer, som befinner sig i Finland utan laglig grund.

Följden är en kafkaaktig situation, en återvändsgränd, som måste kunna lösas. En rättsstat kan inte införa regler och lagar som man vet att tvingar människor att leva i en skuggtillvaro som bäddar för kriminalitet och att försvarslösa människor utnyttjas.

Ett av rapportens åtgärdsförslag är att skapa möjligheter att i sådana här fall bevilja uppehållstillstånd. Ett annat förslag är att se över utlänningslagen, som har blivit en svårgripbar helhet.

I rapporten granskas särskilt barnens situation. Det visar sig att trots att rättsskyddet för ensamkommande barn förbättrades, har de övriga försämringarna drabbat också barn som behöver internationellt skydd.

Läget för ensamkommande barn som inte har fått asyl men inte kan återbördas till sitt hemland är också bekymmersamt. De får ett tillfälligt uppehållstillstånd, får stöd och hjälp att integreras men avvisas när de blir myndiga.

I rapporten konstateras att lagändringarnas konsekvensbedömning för barn har varit ytterst tunn. Även när det gäller rätten till familjeåterförening har barnens rätt tolkats snävt.

Det är utmärkt att konsekvenserna av de otaliga förändringarna i utlänningslagen systematiskt har kartlagts. Men det är beklämmande att förhandsvarningarna för många av de här konsekvenserna negligerades.