Stoppa överfisket i Östersjön med gemensam förvaltning

ÖSTERSJÖN Strömmingen är den huvudsakliga födokällan för många fiskarter i Östersjön som torsk och lax, men även viktig för kustnära arter som gädda, gös och abborre. Strömmingens bestånd har kraftig påverkan på större fiskarters existens som i sin tur är avgörande dels för lokala biotopers näringskedjor, dels för lokala kustfiskares levebröd. Strömmingen är själva motorn i Östersjökusternas ekosystem.

Från svenska kustfiskare har det sedan flera år tillbaka kommit larmrapporter om att storskaligt industriellt trålfiske efter foderströmming har kraftig påverkan på de lokala fiskbestånden längs svenska Östersjökusten. Samtidigt som trålfisket ökat har de svenska fångsterna av strömming i det småskaliga kustfisket mer än halverats sedan 2015. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) förordade 2019 att Sverige och Finland gemensamt skulle införa ett förbud mot trålfiske under vintern då storströmming samlas i djuphålor i Bottenhavet och under strömmingens lektid på våren. Andra åtgärdsförslag har varit periodiska trålförbud, att reglera båtlängder samt att flytta ut trålgränsen till tolv sjömil i känsliga områden.

Det storskaliga MSC-märkta trålfisket sker helt enligt EU:s gemensamma fiskeripolitik med fångstområden och kvoter indelade enligt Havsforskningsrådet ICES' rekommendationer. Resultatet av dessa rekommendationer är dock att uttaget av strömming i södra Bottenhavet och Ålands hav enligt SLU har ökat nästan tiofalt de senaste 20 åren. SLU varnar också om att strömmingens medellängd har minskat och dess ålder för könsmognad har minskat markant under samma tidsperiod vilka är de tydligaste indikatorerna på att det sker ett överfiske.

Ett visst trålfiske efter foderströmming i Östersjön behövs för att tillgodose lokala fiskodlingars behov av kretsloppsfoder och därmed motverka den ökning av näringsämnen som uppstår med importerat fiskfoder. Det storskaliga industriella trålfisket efter lekströmming i Ålands hav och Bottenhavet har dock kännbara skadeverkningar för lokala bestånd och inkräktar på de lokala kustfiskarnas livsuppehälle. Detta kan inte anses som hållbar fiskeripolitik!

Ännu har inte lika dramatiska effekter märkts på det åländska kustfisket, som för tillfället främst är hårt pressat av de ökade säl- och skarvbeståndens skadeverkningar. Fisken vet dock inga nationsgränser och lekbestånden av strömming i våra gemensamma vatten är kommunicerande kärl, främst som födobas för många av våra viktiga fiskarter och därmed för våra åländska fiskares levebröd.

Mycket tyder på att de olika fiskerimetoderna fortsättningsvis går att kombinera med ett striktare ramverk för industrimässigt trålfiske i känsliga områden. Frågan kräver dock en hållbar förvaltning på nations- och regionnivå som främst beaktar de lokala småskaliga behoven i Ålands hav och Bottenhavet. Därför är jag första undertecknare på en motion till Ålands lagting där jag föreslår att lagtinget uppmanar landskapsregeringen att initiera ett samarbete med Sverige och Finland kring en hållbar gemensam förvaltning av strömmingsbestånden i Ålands hav och Bottenhavet.

SIMON PÅVALS lagtingsledamot (Liberalerna på Åland), Mariehamn