Afrika behöver el – men det måste ske klimatsmart

”I medeltal har under hälften av människorna i Afrika söder om Sahara tillgång till elektricitet, och av alla i hela världen som saknar elektricitet finns 75 procent i Afrika söder om Sahara.”

Det är den största utmaningen och det största hindret för Afrikas utveckling, sa Afrikas utvecklingsbanks chef Akinwumi Adesina till mig i en intervju för några år sedan.

Jag var lite tveksam just då, men har efter att ha bott i några år i Kenya kommit till insikten att han har rätt. Vad talade han om? Jo, elektricitet.

Tittar man på Världsbankens statistik talar den sitt tydliga språk. Afrika söder om Sahara är överrepresenterat när det gäller länder som har dålig tillgång till elektricitet.

Västvärlden ligger självklart på 100 procent. Också i Asien och Latinamerika finns en del länder under hundra, men till och med Bangladesh (85 procent) och Afghanistan (98,7 procent) ligger betydligt högre än största delen av Afrika.

På kontinenten klarar sig den lilla önationen Mauritius bäst med 97,5 procent, kontinentens mest utvecklade land Sydafrika är god tvåa med över 91 procent, medan Kenya sackar efter med 75 procent, vilket ändå är ett av de högsta talen.

I länder som Burundi, Burkina Faso och Tchad har bara drygt var tionde invånare tillgång till elektricitet.

I medeltal har under hälften av människorna i Afrika söder om Sahara tillgång till elektricitet, och av alla i hela världen som saknar elektricitet finns 75 procent i Afrika söder om Sahara.

Det här låter tragiskt, och är det också. Men utvecklingen har ändå gått snabbt framåt. Ännu år 2000 hade bara drygt 15 procent av kenyanerna tillgång till el.

När man i Finland är van vid att elen kommer ur väggen och det blir ramaskri och nationella nyheter om någon efter en storm är utan el någon dag så är det alltså vardag för de flesta i Afrika att aldrig ha el.

När jag bodde i Uganda för några år sedan var elen så gott som alltid av hela söndagen. Hade jag glömt att ladda telefoner och datorer fick jag om kvällarna sitta i mörkret med en pannlampa och läsa bok.

Där jag bor just nu i Nairobi har vi en generator, så även om elavbrott förekommer varje vecka behöver man inte bekymra sig över att maten i kylskåpet ska förfaras – generatorn går på automatiskt.

Men problemet är betydligt större än ett ruttet kycklingben i ett varmt kylskåp. Den opålitliga tillgången till el är ett direkt hinder för utveckling.

En av Afrikas stora utmaningar är att bygga upp industrier, men att investera i fabriker där man inte kan vara säker på eltillförseln är en risk. Visst, det finns generatorer, men de drivs ofta med diesel och är både dyra och nedsmutsande i drift.

Att stirra sig blind på statistik hjälper ändå inte långt. En stor orsak till att så många fler fått tillgång till el är till exempel tack vare små solpaneler.

Jag vill inte vara den som målar fan på väggen, men små solpaneler på taket räcker inte långt. Det för inte utvecklingen framåt. Det att en familj kan få tillgång till en lampa om kvällarna, kan ladda sina telefoner och kanske i bästa fall till och med se lite på tv ibland är tyvärr inte omvälvande.

Att familjens barn nu kan läsa läxor lite längre och klara sig lite bättre i skolan tack vare solpanelen är självklart fint, men då sker utvecklingen mer än lovligt långsamt. Om alla i byn får tillgång till en glödlampa om kvällarna är det en helt annan sak än om hela byn får tillgång till elektricitet via det nationella kraftnätet.

I Rwanda intervjuade jag för ett par år sedan en man som bodde så han kunde se kraftnätet, men fram till hans hus räckte det inte. Han hade i stället en solpanel, men den hade kostat honom dyrt och han var tvungen att betala av i flera år. Och då räckte den bara till en glödlampa, till att ladda telefonen och till en tv, som han dock var mycket stolt över.

Men också att få el från kraftnätet är väldigt dyrt i många länder. I Kenya kan ett elavtal äta upp till och med en tredjedel av den årliga medianinkomsten.

Det är många som undrar – med rätta – hur det kan vara så svårt. Afrika har sol året runt i enorma mängder, och solenergi är både förnybart och rent.

Men tyvärr är det inte så där bara att smälla upp enorma solkraftsparker i Sahara, även om det nu är något Marocko ambitiöst håller på att göra. Landet har till största delen varit beroende av importerade fossila bränslen, men försöker nu sadla om helt till förnybara.

Det är ett gott exempel för många andra länder, och ett koncept som förhoppningsvis går att kopiera.

Det har funnits förhoppningar om att Afrika kunde hoppa över beroendet av fossila bränslen och gå direkt till förnybara. Man använder teknologin som exempel, några fasta telefonabonnemang finns just inte på kontinenten, utan man hoppade direkt till mobiltelefoner och annan trådlös teknologi.

Tyvärr verkar det inte vara lika lätt att förverkliga när det gäller energin.

Enligt en ny studie från början av året som publicerades i tidskriften Nature Energy så kommer Afrika att fortsättningsvis vara beroende av fossila bränslen det kommande decenniet. Elproduktionen väntas bli fördubblad fram till 2030, men bara 10 procent kommer att komma från vind och vatten. Författarna till studien skriver att många av de planer på kraftverk som nu finns borde slopas och ersättas med förnybara så att Afrika inte ska fastna och bli beroende av fossila bränslen i årtionden framöver.

Men det är inte bara fossila bränslen, utan Afrika utvecklar också vattenkraft i hård takt. I till exempel Uganda kommer 80 procent av elektriciteten från vattenkraft. Men vattenkraft är inte helt oproblematiskt. Det påverkar ofta ekosystemen i stor utsträckning, förändrar livsmiljöerna och habitaten för flera djur. Etiopien har hamnat i storbråk med Sudan och Egypten över sitt enorma dammprojekt i Nilen. Egypten befarar att dammen ska störa vattenflödet i den enorma floden så till den grad att landet får mindre vatten de kommande åren.

Men Afrika behöver el, och de fossila bränslena kan i bästa fall vara en snabb fix, ett trappsteg upp mot bättre utveckling, vilket å sin sida kunde betyda en avstannad befolkningsökning och ett mindre behov av fossila bränslen och mindre utsläpp.

Men samtidigt är Afrika ett av de första ställen där klimatförändringen känns av, och kontinenten måste kunna få el utan att själv ytterligare bidra till att värma upp klimatet. Även om det kan kännas orättvist då en stor del av världen fick njuta av utvecklingen fossila bränslen kunde erbjuda innan man förstod den destruktiva baksidan.