Jag glömmer aldrig vad ni gjorde och sade
Förnedringen är värst. Att veta att alla ser, att de vet att jag är ensam, att jag är inget. Jag är den som går ensam genom skolans korridorer varenda evighetslång rast. Jag är den som har utarbetat den längsta möjliga vägen genom korridorerna och jag går den så långsamt som det är möjligt utan att sticka ut för mycket. För jag vill inte bli sedd så här.
När varvet är slut är jag den som låser in mig på min vanliga toalett, sätter mig ovanpå locket och uthärdar ännu några minuter innan rasten är slut.
Förnedring är också att flickan framför mig i klassrummet med full kraft skjuter sin stol bakåt så att jag plötsligt sitter upptryckt mellan pulpeten och väggen. Förnedringen är inte att det gör ont utan att ingen tar mig i försvar, inte ens jag själv. Förnedring är att sitta ensam i skolmatsalen, ensam vid ett bord för fyra. Det värsta med att bli utfryst när du är fjorton år är också att du inte vet varför. ”Du är så ful att ingen någonsin kommer att vilja ha dig!” Men är jag det bara för att jag har kort hår medan de andra flickorna har långt? Var det faktiskt för att jag var ful? Eller frös de ut mig för att jag var något av en pojkflicka, lite tuff, lite uppnosig och som tyckte om att munhuggas med pojkarna snarare än att flirta med dem? Stal jag för mycket av den uppmärksamhet som mina mobbare egentligen skulle ha fått? Var jag för flitig, räckte jag upp handen för ofta?
Ett av mina vackraste ögonblick när de hade gjort mig tyst och när de nästan hade släckt min blick var min matematiklärares kommentar: ”Fröken Back har skinn på näsan.”
Den bar mig. För innerst inne visste jag att den var sann.
Trots att jag senare fick äkta vänner som är mina vänner än i dag så har åttan i högstadiet påverkat hela mitt liv. Jag lyckades bygga upp mitt självförtroende under studietiden men fick ett återfall in i mörkret när jag började jobba. En bufflig kollega poängterade det som jag själv såg som min största svaghet och jag blev till inget igen.
Jag mådde så dåligt att jag en kväll fann mig sittande på golvet i mitt kök med en hammare mot pannan. Varje natt mardrömde jag att jag höll på att dö. Jag fick tvångssyndrom, kollade att spisen var avstängd och att dörren var låst alldeles för många gånger innan jag gick hemifrån.
Hammaren var nog det som blev droppen. Jag tog ett mellanår i Sverige för att studera lite till och gick samtidigt i terapi. Jag förstod varför mobbarna valde ut mig till sitt offer. Jag var helt enkelt för stark för dem, för ovillig att passa in i formen. Till sist, mer än ett halvt liv senare, vågade jag berätta för mina föräldrar och mina syskon. Det var svårt.
Jag vet att min historia inte är tillräckligt grym och mobbningen inte tillräckligt utstuderad, men den här historien är ändå min. Det var bara ett år i mitt liv. Ett år då jag och mina jämnåriga inte visste vem vi var eller vad vi kunde eller skulle bli. Även om jag mår bra i dag så har det där enda året påverkat hela mitt liv. Jag litar inte på vissa typer av kvinnor. I vissa sammanhang vågar jag inte ta någon plats. Jag tar kritik för hårt, men nu säger jag åtminstone ifrån om jag känner mig orättvist behandlad. Jag glömmer aldrig och när jag blir påmind om mobbning lägger sig ett tungt tryck över bröstet som gör det svårt att andas.
Samtidigt har jag också nolltolerans för mobbning, översitteri och orättvisor. Och jag tycker att det viktigaste vi vuxna behöver lära barnen är att behandla sig själva och sina medmänniskor med respekt och lära dem att våga stå upp för den som är ensam. För skolan är fortfarande inte en trygg plats för alla. Det hör jag och alla andra som har öronen öppna när barn pratar.
Men det finns också hopp om förändring. Vid vårt matbord, ett bord för så många som åtta personer, sitter två sjuåringar och pratar en eftermiddag hösten 2020. Den ena frågar: – Varför lekte du med honom i dag? Svaret är det modigaste jag hört på nästan trettio år. – För att han inte hade någon vän.
”Skolan är fortfarande inte en trygg plats för alla. Det hör jag och alla andra som har öronen öppna när barn pratar.”
LISA FORDELL
journalist
ELISABETH: Jag drog mig undan och försökte göra mig osynlig
”Jag hör till dem som under skoltiden blev mobbad, speciellt i samskolan som det hette på den tiden. Jag tror att grogrunden fanns där när jag som ’ny’ kom från folkskolan till andra klassen i samskolan.
Mobbningen tog sig uttryck i öknamn och förlöjligande och att bli utesluten från den övriga gruppen. Speciellt svår var situationen i skoltaxin, en minibuss som vi färdades i varje dag. Några pojkar från en annan klass gjorde bussfärden till ett helvete. Taxichauffören vågade inte ingripa, han bara tittade i backspegeln men det hade ju ingen effekt.
Jag upplevde bara en gång att någon annan ingrep. Det var en elev från en högre klass, och då fick hon mobbarens uppmärksamhet vilket ledde till att hon inte vågade ingripa fler gånger. Mobbningen i skoltaxin tog slut den dag jag steg fram till den mest sadistiska mobbaren när taxin hade släppt av oss skolelever. Jag berättade att jag planerar att kontakta hans mamma som jag kände ytligt och som var en fin människa. Jag sa att hon säkert inte vet vad hennes son sysslar med och att hon säkert blir bedrövad om hon får höra. Jag vet inte varifrån jag fick mitt mod men det hjälpte verkligen.
Jag var en mycket duktig och ambitiös elev och kom väl överens med lärarna i mellanskolan. Jag har efteråt funderat på vad som egentligen fick vissa pojkar att mobba och kommit fram till att just den här stämpeln av överambitiös elev gjorde att jag blev en måltavla. Jag vågade inte sätta mig upp mot mobbarna utan drog mig undan och försökte göra mig osynlig. En flicka i klassen satte ibland godispåsar i min pulpet, hon vågade inte ingripa men det var en form av tyst stöd som vittnade om hennes empati.
Det märkliga var att jag tog andra som mobbades i försvar. Jag deltog inte i mobbningen av en lärare och det fick de värsta mobbarna att se rött. Jag hjälpte också min kamrat som blev mobbad genom att ta kontakt med rektorn och berätta att hon blev mobbad. Det ledde till att mobbaren blev relegerad i två veckor. Det var det bästa som kunde hända – efter det lugnade situationen ned sig i skolan. Det är absolut det enda vettiga man kan göra. Det är inte den mobbade som skall byta skola eller fortsätta att plågas utan den som gör sig skyldig till mobbning skall relegeras. Det sänder en signal att det aldrig lönar sig att mobba. Att bara prata med en långvarig mobbare hjälper inte – det blir sjufalt värre för mobbningsoffret om man ’skvallrar’.
Medlöparna har ett ansvar – om mobbarna inte får beundran och uppmärksamhet blir det inte någon mening med att spela översittare. Redan från dagis borde man lära barnen genom rollspel hur man kan acceptera varandras olikheter.
Ärren jag fick efter den utdragna mobbningen kommer att finnas för evigt. Mobbningen har präglat vuxenlivet och gjort att jag inte kunnat leva fullt ut. Jag tog som vuxen kontakt med två mobbare, den ena reagerade så att han var ledsen, förklaringen var att han själv blivit mobbad. Den andra – han från skoltaxin – tog jag kontakt med via Facebook och hans förklaring var att han mådde psykiskt dåligt i mellanskolan. Men ingen har sagt ’förlåt’ till denna dag.”
MIA: Personalen i skolan tar sig rätten att mobba hela familjen
”Det förekommer en viss klassificering av föräldrar, redan då barnen går på dagis och i förskolan. Man vet mycket om allt och alla, och det kan bli starten för något som jag kalllar dold mobbning. Det handlar om att vuxna har en förhandsuppfattning om vissa föräldrar, vilket sedan avspeglas på barnen. Barnen kan bli orättvist behandlade på grund av sådana fördomar.
I det här fallet finns redan en uppfattning om barnet i skolan, innan det ens har börjat. Lärarna kontaktar sedan föräldrarna för allt som barnet gör, klasskompisarna börjar klaga och deras föräldrar kontaktar skolan. Barnet, litet och i första klass, blir mer och mer ifrån sig, skriker, svär, sparkar och rymmer. Tills läraren tar kontakt med socialbyrån utan förvarning. Under högstadiet blir det värre. Antalet Wilmaanmärkningar ökar, och skolan tar kontakt med barnskyddet. Det sker upprepade gånger, men barnskyddet förkastar anmälningarna. På det här viset tar sig personalen i skolan rätten att mobba hela familjen.”
Jag har efteråt funderat på vad som egentligen fick vissa pojkar att mobba och kommit fram till att just den här stämpeln av överambitiös elev gjorde att jag blev en måltavla.
Elisabeth
Vuxna har en förhandsuppfattning om vissa föräldrar, vilket sedan avspeglas på barnen.
Mia