Britterna hjälplösa under snön
Juliet Nicolson skriver om vad den extrema vintern 1962– 1963 betydde för Storbritannien. Kerstin Lindman-Strafford minns det kalla och fuktiga landet hon kom till våren efter den stora kylan.
PROSA
Juliet Nicolson
Frostquake. The frozen winter of 1962 and how Britain emerged a different country Penguin Books 2021
Mörka vinter, kall och rå! Du i hvitt naturen kläder Dina bistra nordanväder Tysta ej vår sång ändå
(Carl Snoilsky, 1841–1903)
Jag läser Juliet Nicolsons nya bok Frostquake om den oerhört kallla snörika vintern i England 1962– 1963 – den kallaste, sade man då, på tvåhundra år. Och det råkar sig inte bättre än att snön samtidigt vräker ner utanför mitt hem i London! ”The Beast from the East” kalllar man kölden från nordost som också Riktigt så dramatiskt som år 1814 har det i alla fall inte varit; då provade man hur tjockt och starkt istäcket var genom att gå med en elefant på isen!
Jag har med intresse läst Nicolson och hennes sätt att förena det politiska, sociala och vardagliga från 1960-talet. Men då jag letar efter en poetisk engelsk motsvarighet till Snoilsky, letar jag förgäves!
Charles Moore skriver i alla fall i tidskriften Spectator ( 13 Feb, 21) att han minns vintern 1962 väl. ”Vi åkte kälke hela tiden på snön som blev alltmer is… och alla utom ett rör frös”. För den sexåriga Charles var det en härlig tid som han inte ville att skulle ta slut.
Juliet Nicolson skriver att hon var åtta år den vintern. ”Jag kommer ihåg att jag levde på helspänn”. Hon inleder med en charmfull beskrivning av en överklassmiljö, dels i London, dels i släktens slott Sissinghurst Castle i Kent. Den på sin tid kända diplomaten och historikern Harold Nicolson hade levt där med sin fru Vita Sackville-West, den senare bland annat känd för sitt förhållande till Virginia Woolf. Farfar Harold levde ännu under Juliets barndom.
Vi får läsa om ett nästan tomt London, luften som luktade illa som en följd av intensiv koleldning, det vill säga ”smog”, den rökblandade dimman som ofta gav människor andningssvårigheter. Det var en av de kallaste vintrar man upplevt. Det började snöa annandagen 1962 och fortsatte i tio veckor. Flygtrafiken och tågen inställdes, och drivorna var så höga att man inte kunde köra bil, cykla eller ens gå. Vattenrören som byggts utanför husen frös. Sex miljoner människor i London delade utedass med grannar. Alltför många saknade varma kläder och bodde i iskalla hem.
Nicolson har framför allt velat berätta hur livet kändes då och hon gör det väl.
Alltid fuktigt och kallt
Jag kom själv till London våren -63 då snön smultit men alla talade om hur de hade frusit. Jag kom för att gifta mig med en engelsk journalist på The Times som jag hade träffat i USA. Man trodde på den tiden att sången om förälskelse och äktenskap som ”gick ihop som häst och släde” faktiskt stämde i verkliga livet. Jag hade ofta varit i England tidigare och visste mer eller mindre vad som troligen väntade mig. På många dörrar stod det ”No blacks, no Irish, White people only”.
Bostadsbristen hade inte bara drabbat invandrare och lägre samhällsklasser; det var i själva verket mycket dyrt att finna bostad i London. Vi hittade till slut en lägenhet i ett gammalt viktorianskt hus: ett stort rum och ett litet sovrum. WC delades med andra i huset, och en trappa upp hade vi ett eget kombinerat kök och badrum. Det blev mycket speciella morgonmål då badvattnet plaskade över golvet. Och det var alltid fuktigt och kallt.
Jag föreställer mig att det var ungefär så den amerikanska poeten Sylvia Plath kände det i London just den tiden. Juliet Nicolson skriver också om hennes liv, depression och självmord i februari 1963. Britternas inkompetens då det snöade roade och förbryllade Plath som var van vid köld i Amerika. ”Vädret påverkar mig intensivt”, medgav hon i en BBC-intervju 1962.
Sextio år före och efter den stora kylan
För många människor blev i alla fall livet lättare i april/maj. Postiljonerna behövde inte längre skida med posten och mjölkflaskorna som på den tiden levererades utanför husen frös inte till is. Juliet Nicolson har tolkat den snörika vintern som en politiskt och samhälleligt speciell period som ledde till en helt annan och ny tid. Sextio år före vintern 1962–1963 inleddes ett nytt århundrade och ”den viktorianska tiden var över”. Sextio år efter vintern 62–63 såg världen åter annorlunda ut, menar hon.
Då stora sociala förändringar sker i ett land kan man anta att det inte bara är resultatet av påverkan utifrån utan att många interna faktorer gör landet moget för en omvälvning. Och så var det ju också som vi vet med England på 60-talet. Landet blev en stilförebild för ungdomskulturer och för en tid framåt framtidsoptimism. Det gamla engelska klassamhället vacklade; arbetarklassen kunde genom mode och musik spela en ny roll. Vi får Rolling Stones, Beatles, Twiggy, Mary Quant… kortkorta kjolar… m.m.
Det är också möjligt att Covid -19 nu kommer att påverka vår framtid, skriver Nicolson, och att vi börjar ”förstå vår planet bättre”.
Missnöjet jäser i kulturbranschen, och det är inte svårt att förstå varför. Inte nog med att coronarestriktionerna drabbar kultursektorn hårt, i jämförelse med andra branscher upplever man sig styvmoderligt behandlad.
Det finns fog för den känslan. Även om det huvudsakligen inte handlar om politisk illvilja, är de juridiska och byråkratiska omständigheter som håller tillbaka kulturbranschen mer än exempelvis krogarna ett faktum. Att kultursektorn innan pandemin sysselsatte närmare 120 000 finländare gör ändå att dess utmaningar är en nationell angelägenhet.
Med de senaste veckornas förvärrade smittspridning i åtanke är det ändå svårt att föreställa sig flexiblare restriktioner för kulturens del.
Däremot finns det en massa andra åtgärder man kan tänka sig. Vissa diskuteras, andra uppges vara på gång. Riktade stödpaket, fler stipendier, offentliga specialsatsningar.
Eftersom vaccinationsgraden trots allt stiger samtidigt som många kulturproducenter tvekar om sommaren och hösten, kunde regeringen gärna också erbjuda försäkringar som skulle täcka de förluster som modiga kulturproducenter kan drabbas av om restriktionerna förlängs ytterligare.
Eller varför inte stöda dem som ”konsumerar” kulturen? Tänk om regeringen i höst (när ”alla” är vaccinerade) skulle dela ut en kultursedel värd 100 euro till varje finländare:
”Bästa medborgare, coronapandemin har prövat vårt land svårt. Tack för att du gjort ditt bästa för att skydda dina medmänniskor under denna svåra tid. Som en erkänsla för dina uppoffringar sänder vi dig denna kultursedel om 100 euro. Den kan användas på teatrar, konserthus, festivaler – eller för att köpa böcker, filmer eller konst. Med vänliga hälsningar från statsrådet och republikens president.”
Så här kunde man slå två flugor i en smäll. Å ena sida skulle det finländska folket få en välförtjänt belöning. Å andra sidan skulle kulturbranschen kunna se fram emot en rejäl vitamininjektion när fem och en halv miljoner finländare spenderar över en halv miljard euro på kultur.
Visst finns det en hel del praktiska problem med idén. Man måste definiera vilka kulturproducenter som får ta del av kultursedlarna (tanken är kanske inte att subventionera folks årsabonnemang på Netflix). Säkert finns det också byråkratiska och politiska hinder, allt från konkurrenslagstiftning till risken för fiffel. Och per definition är helikopterpengar av det här slaget inte riktade till dem som ”behöver dem mest” – där behövs andra, akuta åtgärder.
Men visst vore det fint om regeringen på ett handfast sätt kunde ge lite substans åt festtalens hyllningsord till kulturen? De har inte alltid haft täckning i konkret politik.
Och prislappen på en dryg halv miljard behöver inte vara så förskräcklig. Helt klart kan vi räkna med att de här pengarna sätts i omlopp – i motsats till annan offentlig stimulans som hux flux slutat som vinstutdelningar på aktieägares bankkonton (det finns dessvärre exempel på det).
Kultursedlarna skulle däremot vara en morot för kulturproducenter att färdigställa konst- och kulturprodukter av olika slag. Eller för att tala ekonomspråk: investeringsviljan skulle öka med vetskapen om att efterfrågan får en boost.
De pengar som kommer in i systemet skulle i hög grad användas för att betala löner och arvoden till kulturarbetare, som i sin tur skulle använda dem igen ute i samhället, för att betala hyror, köpa mat, till hobbyer för sina barn, dricka öl och allt möjligt annat. Allt detta skulle också ge skattebjörnen ett saftigt rov. Till och med bankerna skulle, precis som vanligt, få sin bit av kakan då kulturarbetare återupptar sina pausade amorteringar på bostadslånen.
”Visst vore det fint om regeringen på ett handfast sätt kunde ge lite substans åt festtalens hyllningsord till kulturen? En halv miljard behöver inte vara så förskräcklig mycket.”
FREDRIK SONCK
kulturchef