Aktuellt om människans relation till djur och död
Viirus nya föreställning Fyra dagar av närhet är ett utsökt konstverk, men är det bara jag som ska få njuta av denna skatt? undrar Isabella Rothberg.
Fyra dagar av närhet
Text: Pipsa Lonka. Textdramaturgi: E. L. Karhu. Övers. till svenskan: Sofia Aminoff. Regi: Susanna Airaksinen. Scenografi och kostym: Vilma Mattila. Ljus och video: Teemu Nurmelin. Tonsättning och musik: Markus Fagerudd. På scenen: Maria Ahlroth, Martin Bahne, Lidia Bäck, Joonas Heikkinen, Iida Kuningas och Jessica Raita. Wegelius kammarstråkar: Annemarie Åström/Pia Sundroos, Kristina Grönqvist/Mauri Kuokkanen och Anna Westerlund/Joanna Hanhikoski/Elina Mattila. Presspremiär på Viirus 19.2.
Glittrande sand, silverskimrande fiskar, ljusblå himmel och sedan människorna – rödbrusiga!
Inte dömer dramatikern Pipsa Lonka helt ut oss människor i sin nya pjäs, men vi framstår heller inte i en smickrande dager. Men Lonka är elegant i sin posthumanistiska kritik. Tonen är neutral men lyssnar man noga är den också poetisk och humoristisk. Hon iakttar oss forskande, nyfiket, roat och äcklat och ställer oss sida vid sida med en annan art, måsarna, i vårt och deras gemensamma habitat, turistorten. På stranden möts mås och människa bland fiskrester, tomburkar och pommes frites. I måsögat ser jag mitt eget.
Lyxig livemusik
Det är ett vackert, estetiskt perfekt slipat verk som Viirus bjuder på. Det känns som att öppna en speldosa och förtrollas av stämningen som strömmar ut, inte minst tack vare Markus Fagerudds musik, som lyxigt nog framförs live av honom och tre musiker från Wegelius kammarstråkar, och Teemu Nurmelins video med överväldigande strandvyer uppblåsta över den panoramiska scenen.
På grund av coronarestriktionerna är det bara en handfull personer som får närvara vid premiären, och jag undrar såklart om det bara är jag och några till som kommer att få njuta av denna skatt. Det är ännu oklart när teatrarna kommer att få spela inför publik igen, vilket ger premiärkvällen en vemodig inramning.
Snävt och smäckert
I smäckra scener, snävt inramade av hotellfönster och dörröppningar, låter regissören Susanna Airaksinen spela upp den prisbelönta dramatikerns Pipsa Lonkas nya text. Likt Lonkas tidigare pjäser utforskar Fyra dagar av närhet människans förhållande till naturen. Till djur, död och okontrollerad biologi. Med andra ord aktuellt stoff under coronan.
En röst på band, turvis tolkad av de sex skådespelarna, beskriver människornas förehavanden, lite som i en naturdokumentär.
Vi ser dem omfamna varandra i vita hotellakan och ligga på stranden på fuktiga frottéhanddukar. Ett barn bygger med legobitar, en man har nyss dött på golvet.
Det intressanta sker när det här livet speglas mot lågstatusdjuren måsarnas värld – också den sprängfull av liv, död, sex och mat. Människorna försöker vara renare och ädlare, men kroppsvätskor och hudens förunderliga utbuktningar påminner dem om djuren de själva är.
Känsligt skådespeleri
Vilma Mattilas scenografi och kostym skapar läckert fadd och beige hotellvärld.
Susanna Airaksinens iscensättning är genommusikalisk. Den är vackert sober samtidigt som den tar hela scenen i besittning, in i minsta vrå. Airaksinen lockar också fram ett förtjusande känsligt och lämpligt återhållsamt skådespeleri. Också här är det fråga om noggrant utmejslade detaljer – sättet som Iida Kuningas håller i ett litet måsskelett som ett spädbarn eller ett dyrt instrument, Martin Bahnes fantastiska berusade och gråtmilda min i slutet av en lång restaurangkväll och Maria Ahlroths tantstudie där pondus och skör åldrande kropp möts.
Markus Fagerudds musik utgör
Det är ett vackert, estetiskt perfekt slipat verk som Viirus bjuder på. Det känns som att öppna en speldosa och förtrollas av stämningen som strömmar ut.