Byråkratisk ondska
”Varenda en av er som använder ordet tyvärr och inget gör ska skämmas!”
Hennes barn var sjukt. Redan för några år sedan hade hon blivit tystare och tröttare. Efter några rundor till hälsovårdscentralen och skolhälsovården visade det sig att hon hade cancer. Leukemi, trodde läkaren på hälsocentralen och skrev ut ångestdämpare och antidepressiva. ”Nu förstår jag inte ... får hon psykmediciner när hon är fysiskt sjuk? Ska hon inte få annan vård? Cytostatika?” ”Tyvärr är det här det enda jag kan hjälpa med just nu. Men tänk på kosten och motionen. Det finns studier på att det hjälper, åtminstone fördröjer det förloppet.” ”Men ska hon inte läggas in, få vård?” ”Tyvärr har vi en dåligt fungerande cancervård i Finland, jag vet inte riktigt varför. Det har inte utbildats onkologer på över tio år. Det är synd. Många sjuka blir ju arbetsoförmögna och till och med dör men det hör inte riktigt till mig vet du ... kan inte hjälpa mer än så här.” De går hem i snöslasket och viker inte ens in på apoteket. Barnet gråter. Hon håller i hennes slappa vanthand och försöker trösta men det kommer inga ord.
Hon trodde att hon levde i ett land med världens bästa sjukvård som genast tog hand om en om man blev dålig. Men den här läkaren var helt likgiltig. Han hade helt accepterat den finländska sjukvårdens bråddjupa spricka och ättestupa. Väl hemma bäddar hon ner ungen, sätter sig i fotändan och googlar. Hon är inte den första föräldern som desperat ger sig ut på nätet. Det finns bloggar, poddar och chattforum som är fyllda av förtvivlan, desperation och rå ångest över att inte få hjälp med galopperande gliblastom och blödande tarmcancer. Folk tröstar varandra och delar dieter och hopp.
Hon googlar vidare på Valvira, medicinska fakulteter och Social- och hälsovårdsministeriets sidor, men där står inget om varför det inte längre utbildas onkologer. Sen hittar hon en tråd som leder till att det nog en gång i tiden startade en utbildning men att den kostade 50 000 och eftersom alla andra specialistutbildningar var gratis så blev man i stället hudläkare eller ortoped och dessutom 50 000 rikare. Det finns de facto en stor grupp inre medicinare som också kan cancer men eftersom de saknar sex månaders praktik så godkänner inte myndigheterna dem som onkologer ens i kristider. Tyvärr går det inte heller längre att göra den praktiken utan då måste man gå om hela läkarutbildningen. Ingen går förstås.
Hysteriskt börjar hon nu ringa runt till onkologer som egentligen är pensionärer men som ibland tar emot privat. Hon ringer och mejlar kanske över 50 seniorer men få svarar. När hon äntligen kommer fram till en tjänsteman på Folkpensionsanstalten kommer all gråt och hon skriker om lagstadgad rätt till vård men damen i luren svarar behärskat att hon bara är en byråkrat, tyvärr. Tyvärr, hon hör det ordet hela tiden. Hon hatar det ordet för det är bara ett tillägg på en mening som ska få den som svarar att verka förstående fast det är helt tvärtom. Barnet kommer inte längre ut ur sitt rum. Hon ligger under sitt smurflakan och saften bredvid är orörd. Hon har gett upp.
Allt som står här ovanför är sant om du byter ut cancer mot psykisk ohälsa och onkologer mot svenskspråkiga psykoterapeuter och jag vill inte läsa en enda artikel till om psykiskt illamående. Jag vill läsa artiklar om dem som sköter det här så dåligt att folk dör. Jag vill läsa om dem som bromsar och byråkratiserar lagstadgad rätt till vård. Jag vill läsa om dem som gjort det ekonomiskt omöjligt att utbilda sig. Och varenda en av er som använder ordet tyvärr och inget gör ska skämmas!