Hjärtlösheten är cementerad bland de folkvalda i riksdagen

UTKOMSTSTÖD Ordföranden för Åbo svenska socialdemokrater, Marjo Österberg riktade berättigad kritik mot utkomststödets alltför låga nivå (HBL Debatt 9.2). Det är ett framsteg att hon som socialdemokrat tar avstånd från sitt partis långvariga socialreaktionära politik som drabbar stora mängder medborgare i deras extrema nödställdhet.

Det är alltid välkommet när en partiaktiv protesterar mot sitt partis vilsenhet och skadliga verksamhet mot de mest utsatta i samhället. Österberg fokuserar denna gång på bostadskostnaderna med anledning av att riksdagsledamot Kai Mykkänen (Saml) har föreslagit en återgång till en självrisk för hyreskostnaden i utkomststödet.

Det var en socialdemokratiskt ledd regering som 1997 och påhejad av finansminister Sauli Niinistö körde igenom ett nedsatt undermåligt utkomststöd med att ytterligare genomföra en märkbar självrisk för hyreskostnaden. SFP hade då som ministrar Jan-Erik Enestam och Ole Norrback som totalt nonchalerade partiprogrammet och gick med i drevet mot de mest nödställda och utslagna i samhället.

Denna fatala självrisk kom att gälla i åtta långa år tills den drogs in från 2006.

Den värsta försummelsen i vår socialpolitik är det undermåliga grundutkomststödet som är 504 euro. Det är fjärran från social trygghet och det befäster en kallsinnig utslagning och vräker ner de drabbade till den sociala brantens tröstlöshet och mentala hopplöshet. Dess nivå står i strid med grundlagen, med EU-fördraget och med människorättskonventionerna som Finland förbundit sig att följa. Även Europarådet har anmärkt på att

Finland ägnar sig åt för hård utslagning utan att åtgärda situationen.

Inget riksdagsparti har krävt åtgärder till det bättre utan partierna har bildat en enig kartell för att drabba de mest nödställda så hårt som möjligt. I övriga Norden är motsvarande utkomststöd kring 800 euro. Folkpensionsanstaltens forskningsenhet har räknat ut att 700 euro vore minsta möjliga grundsumma för att kunna garantera de mest elementära förutsättningarna för en grundläggande social trygghetsnivå.

Före riksdagsvalet 2011 lovade alla riksdagspartier utom Samlingspartiet att förbättra utkomststödet med 100 euro, men redan i regeringsförhandlingarna makulerade de den utfästelsen. De satte utslagningen i system och bildade kartellen mot de nödställda.

Inför riksdagsvalet 2019 öppnade SDP med Antti Rinne

och Sanna Marin valkampanjen på ett lyxhotell och lovade att om partiet ingår i följande regering ska de fattigaste pensionärerna ges 100 euro till. SDP blev till och med statsministerparti, men har inte gett en enda cent till åt de fattigaste pensionärerna. Det är de pensionärer som tvingas leva på utkomststöd och i många fall livet ut till följd av höga sjukdomskostnader och rehabiliteringskostnader. Och pensionärer finns i ålder från 16 till över 100.

SDP och dess regering höjde garantipensionen med 50 euro, men det hjälper inte alls de fattigaste med utkomststöd för om pensionen höjs sjunker utkomststödet med exakt samma summa. Dåvarande statsminister Rinne lovade att han ser till att utkomststödet inte får sjunka med dessa 50 euro men då Marin tog över som statsminister såg hon ingen anledning att fullfölja Rinnes utfästelse. Hon beslöt sig för den hårda utslagningens regeringspolitik. Jag var nyligen i kontakt med ett regeringsråd på Socialoch hälsovårdsministeriet som uppgav att regeringen inte har någon plan på att förbättra utkomststödet.

Därtill är pensionärernas utkomststöd 150 euro lägre än övrigas. Löntagare ges en 150 euros fridel i uträkningen av utkomststödet från förvärvsinkomster. Trots att även pension är förvärvsinkomst i lagstiftningen intogs ett tillägg att i detta avseende räknas pension inte som förvärvsinkomst. De arbetslösa får som fridel den ersättning de ges för rehabiliterande sysselsättningsarbete.

Kartellen i riksdagen mot de nödställda är cementerad och inget parti har uppgett önskan att riva ner den muren. Hjärtlösheten är cementerad bland de folkvalda.