När pirret saknas
”Vad är det fråga om? Vad är det som andra hör och ser men inte jag?”
MALIN SLOTTE
Vi har ett resultat i UMK, och det är en skräll.
Sällan har väl någon vunnit UMK – eller Euroviisut på den tiden det hette så – med sådan förkrossande överlägsenhet. 551 poäng mot tvåans 180. Det är makalöst. Och jag fattar – om än inte ingenting – så i alla fall inte helt och hållet entusiasmen över vinnarbidraget.
Inte så att Dark side skulle vara dåligt – det är stabilt, ett hyggligt Eurovisionsbidrag som kan gå hyfsat i Rotterdam. Men sopa golvet med konkurrenterna? Hm. För mig saknas pirret och wow-effekten. Vad är det fråga om? Vad är det som andra hör och ser men inte jag?
Är det den råa rockenergin, kontrasten till all pop? Det är möjligt.
Är det shownumret med visuella lösningar som tar andan av en? Tja.
Är det en effektiv och klistrig refräng? Inte väl?
Sällan känner man sig så utanför som när man inte fattar grejen med det som alla andra tycks gå i gång på i Eurovisionsbubblan. Och man påminns om att Eurovisionen är en gemenskap där en del av nöjet är att förenas i samma smakpreferenser. Känslan av rättvisa, att rätt låt vann, är tillfredsställande.
Jag är ingen rockperson, har aldrig varit. Rock är sällan min grej.
Jag brottades också med Lordi en gång i tiden, men där fick campfaktorn mig att till slut kapitulera.
För mig får saker som Iltas svulstiga ballad det däremot att nypa till i bröstet. Liksom jag får en kick av Teflon Brothers x Pandoras kitschigt medryckande åttiotalsretro. Det var i de här bidragen som årets pirr fanns för mig.
En tröst är att man sällan är unik. Det finns alltid någon som tycker som du, bara du letar. Och letar man i forumen och trådarna som diskuterar årets UMK visar det sig att alla, trots allt, inte hejade på årets vinnare.
Facit på vilken falang som har rätt – de massiva stödtrupperna, eller vi motsträviga skeptiker – får vi i maj. Att hetsa upp sig över något som sedan faller rätt så platt, har varit Finlands specialitet genom Eurovisionshistorien (man kan också se det som ren och skär tapperhet och kämpaglöd, man reser sig efter varje förlust, fortsätter skida över isen i hopp om att en dag nå stranden). Själv vill jag Blind Channel bara gott och håller tummarna för att detta inte är ännu en synvilla.
Vad finns det mer att säga om årets UMK? Jag vill lyfta på hatten åt en stabil tv-produktion i lördags. Trodde aldrig jag skulle skriva det här, men det var ju bättre än vad Mellon varit hittills (möjligen med reservation för andra deltävlingen med Oscar Zia och Anis Don Demina som kemiskt välmatchad programledarduo).
I UMK hade vi Antti Tuisku som var ny i programledarrollen. Det fanns väl en viss oro för hur någon skulle kunna ersätta fenomenet Krista Siegfrids som skött uppdraget de senaste fem åren. Men hon kunde ersättas. Antti får så gärna fortsätta programleda tävlingen. Även om han helst av allt borde tävla själv, för då skulle vi snacka om pirr.