Högmod går före fall i Bille Augusts epos
Bille Augusts nästan tre timmar långa filmatisering av den danska Nobelpristagaren Henrik Pontoppidans åttadelade epos
Lycko-Per från 1898–1904 är smäktande vacker, levande och engagerande. Därtill är det välspelat och idémässigt generöst.
DRAMA
Lycko-Per
Netflix, 168 min. F7 Regi: Bille August. Manus: Anders Frithiof August och Bille August. I rollerna: Esben Smed, Katrine Greis-Rosenthal, Benjamin Kitter, Julie Christiansen.
Där Lars von Trier och Thomas Vinterberg inte dragit sig för att ta ut svängarna berättarmässigt – Dogma 95 hette projektet som visade vägen – hör Oscarsvinnaren Bille August (Pelle Erövraren) till traditionalisterna inom dansk film.
Det är ett tonläge som gäller även för Lycko-Per (Lykke-Per), ett senkommet 1800-talsepos som bygger på en romansvit av Nobelprisvinnaren Henrik Pontoppidan. Filmens titel syftar på Per Sidenius (Esben Smed, Nicky Rasmussen i tv-serien Bedrägeriet), en prästson som så länge hans minns längtat bort från det Jylland han är uppvuxen på.
Chansen kommer när Per, ingenjörslöftet, blir antagen till Polytekniska läroanstalten i Köpenhamn. I den kungliga huvudstaden väntar förutom stadens ljus även fattigdom och hunger, men bekantskapen med en godmodig servitris gör att det åtminstone finns mat på bordet.
Visionär och opportunist
Men det är bekantskapen med Ivan Salomon (Benjamin Kitter), en rikemanspilt av judisk börd, som gör att det på allvar börjar röra på sig. Inte bara väcker Pers planer om ett Danmark som har allt att vinna på vindoch vågkraft intresse, hemma hos familjen Salomon finns två döttrar, den ena mera attraktiv än den andra.
Inledningsvis är det lillasyster Nanny (Julie Christiansen) som fångar Pers intresse. Men det oaktat faller han snart för Jakobe (Katrine Greis-Rosenthal), den förstfödda, trots att det finns gott om rivaler.
Det här med att gifta sig rikt och klättra socialt för kanske tankarna till Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, senast i regi av Pernilla August (för övrigt Billes exhustru så blev också det sagt). Och visst finns det i Lycko-Per många bekanta element hämtade från det förra sekelskiftets äktenskapsmarknad.
Men däremellan byter filmen spår och i en svag stund kommer undertecknad att tänka på Matt Damons rollkaraktär i Patricia Highsmith-filmen The talented Mr. Ripley. Precis som en Tom Ripley är Per Sidenius något av en streber, en opportunist som genom att sudda ut sin egen bakgrund räknar med att komma på grön kvist.
Skillnaden är att Per inte är vilken uppkomling som helst. Han är genuint begåvad, ett smärre geni, och i den mån hans projekt stöter på patrull handlar det i första hand om stelbenta byråkrater som inte vill veta av en sann visionär.
Lyckan kommer, lyckan går
Till det kommer den religiösa biten, ett kristet hem och en Köpenhamnsstorebror (Jens Albinus) som då inte vill veta av en judisk fästmö. Inte för att Per han heller tummar på sina principer.
Han får så nog av sin religiösa uppfostran att han med hull och hår anammar det naturvetenskapliga tänkesättet, bara för att med tiden känna sig allt mera rotlös.
Inte nog med det, Pers förakt för alla former av auktoriteter gör att han råkar illa ut även professionellt. På den punkten kunde man rentav tala om ett självdestruktivt beteende som i kombination med de amorösa snedstegen bäddar för katastrof.
Hur som helst är slutresultatet smäktande vackert, levande och engagerande. Välspelat och idémässigt generöst är det också, plus att klassresan i filmens centrum övertygar stort.
På minussidan noteras en speltid på nästan tre timmar, något som gör att filmen ställvis känns onödigt långsam och omständlig. Vem vet, kanske fungerar det bättre i tvserieformatet, en annan skrud som Lycko-Per figurerat i.