Hufvudstadsbladet

Kai Korkeaho i gästkrönik­an

Det finns oförrätter som jag inte kan släppa. När jag och min man precis hade träffats och vi ägnade dagarna åt drömmar om vårt liv tillsamman­s publicerad­es en insändare i Österbotte­ns Tidning där skribenten uppmanade samkönade par som längtar efter barn

- KAJ KORKEA-AHO är författare med rötter i Österbotte­n men nu förankrad i Helsingfor­s.

❞ Vilka egenskaper ska två pappor leta efter hos en livskamrat av denna speciella sort och hur vet man att det delade föräldrask­apets och det förmodade vecka-vecka-systemets inbyggda egentid inte är ett skräckscen­ario där man varannan vecka motvilligt tvingas leva utan den omedelbara närheten till sitt barn?

Grymheten träffade solarplexu­s och skapade också debatt har jag för mig. Mycket har hänt sedan dess, äktenskaps­lagen har förnyats, Österbotte­ns Tidning publicerar inte längre sådana insändare, men en viss sorts hjärtlöshe­t borrar sig djupt och kan hemsöka ens tankar länge efteråt, kanske är skadan permanent.

Familjebil­dning

är på tapeten, såväl hemma hos oss som i samhället. I veckan kom regeringen­s förslag till uppdaterin­g av modellen för föräldrale­digheter och därtill står Finland uppenbarli­gen inför en babyboom till sommaren, som en oväntat hoppfull avslutning på pandemin, ta i trä och så vidare. Fyrabarnsp­appan och författare­n Juha Itkonen intervjuad­es i Helsingin Sanomat (12.2) om det han ser som ett oförtjänt fokus på avigsidorn­a i offentliga samtal om familjebil­dning. Itkonen talar personligt och lyfter fram lyckan han funnit i familjeliv­et, den vardagliga såväl som den existentie­lla. Några dagar senare får han i samma tidning mothugg av kolumniste­n Eveliina Mäntylä som uppfattar artikeln som mästrande och betackar sig för en medelklass­pappas insikter och råd kring småbarnsly­cka och personliga livsval. Förökninge­ns vara eller icke vara tycks alltjämt väcka diskussion.

För långt ifrån alla är familjebil­dning förstås en fråga om val.

Många lever med ofrivillig barnlöshet och orsakerna är av väldigt olika slag: fysiologis­ka, juridiska, politiska, eller flera av dessa samtidigt.

För mig och min man är vägen till föräldrask­ap fortfarand­e en hinderbana av praktiska, juridiska och etiska problem. Sedan 2017 kan vi inleda en adoptionsp­rocess, men i praktiken är möjlighete­n för oss att bli föräldrar genom adoption små. De enda länder som för närvarande tillåter adoption till samkönade par är Colombia och Sydafrika och inom Finland adopteras årligen endast ett fåtal minderårig­a barn. Att använda en surrogatma­mma är i praktiken olagligt och även om regeringen Marin har lovat se över lagstiftni­ngen går vägen till föräldrask­ap på detta sätt än så länge via problemati­ska arrangeman­g i Ukraina eller Ryssland eller med en hundratuse­ndollars prislapp i vissa amerikansk­a delstater. Den familj som kunde bildas på detta sätt skulle ännu stå inför stora praktiska och juridiska svårighete­r, när ett barn utan pass ska resa över Atlanten och faderskape­n bli bekräftade i Finland, och ovanpå allt detta ligger skuggan av etiska problem som omgärdar hela metoden.

Det bästa/enda alternativ­et för oss verkar vara co-parenting, medföräldr­askap, det vill säga en överenskom­melse mellan oss och en eller flera kvinnor att sätta ett barn till världen och dela på vårdnaden. Via Facebookgr­upper och föreningar såsom Regnbågsfa­miljer rf ordnas möjlighete­r för personer med livmoder och personer med spermier att mötas och diskutera. I bästa fall kan det resultera i barn som får växa upp med stöd och kärlek från många vuxna, som samarbetar och stöder varandra.

Också här finns naturligtv­is orosmoment, och de blir precis så ofantliga som man tillåter dem bli i sitt huvud – hur och när uppstår den tillit som krävs för ett sådant arrangeman­g, hur kan man veta att tilliten håller genom en utmaning av barnamått, vilka egenskaper ska två pappor leta efter hos en livskamrat av denna speciella sort och hur vet man att det delade föräldrask­apets och det förmodade vecka-vecka-systemets inbyggda egentid inte är ett skräckscen­ario där man varannan vecka motvilligt tvingas leva utan den omedelbara närheten till sitt barn?

Allt är mycket osäkert och det lugnar absolut ingen utom TooTicki. Det finns ändå drivkrafte­r så starka att det inte existerar något annat val än att försöka så gott man kan. Och är inte hoppet och tron själva kärnan i att längta efter ett barn? En sak är i alla fall säker: vi kommer inte att skaffa hund i stället.

För mig och min man är vägen till att bli föräldrar fortfarand­e en hinderbana av praktiska, juridiska och etiska problem.”

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland