Kai Korkeaho i gästkrönikan

Det finns oförrätter som jag inte kan släppa. När jag och min man precis hade träffats och vi ägnade dagarna åt drömmar om vårt liv tillsammans publicerades en insändare i Österbottens Tidning där skribenten uppmanade samkönade par som längtar efter barn

❞ Vilka egenskaper ska två pappor leta efter hos en livskamrat av denna speciella sort och hur vet man att det delade föräldraskapets och det förmodade vecka-vecka-systemets inbyggda egentid inte är ett skräckscenario där man varannan vecka motvilligt tvingas leva utan den omedelbara närheten till sitt barn?

Grymheten träffade solarplexus och skapade också debatt har jag för mig. Mycket har hänt sedan dess, äktenskapslagen har förnyats, Österbottens Tidning publicerar inte längre sådana insändare, men en viss sorts hjärtlöshet borrar sig djupt och kan hemsöka ens tankar länge efteråt, kanske är skadan permanent.

Familjebildning

är på tapeten, såväl hemma hos oss som i samhället. I veckan kom regeringens förslag till uppdatering av modellen för föräldraledigheter och därtill står Finland uppenbarligen inför en babyboom till sommaren, som en oväntat hoppfull avslutning på pandemin, ta i trä och så vidare. Fyrabarnspappan och författaren Juha Itkonen intervjuades i Helsingin Sanomat (12.2) om det han ser som ett oförtjänt fokus på avigsidorna i offentliga samtal om familjebildning. Itkonen talar personligt och lyfter fram lyckan han funnit i familjelivet, den vardagliga såväl som den existentiella. Några dagar senare får han i samma tidning mothugg av kolumnisten Eveliina Mäntylä som uppfattar artikeln som mästrande och betackar sig för en medelklasspappas insikter och råd kring småbarnslycka och personliga livsval. Förökningens vara eller icke vara tycks alltjämt väcka diskussion.

För långt ifrån alla är familjebildning förstås en fråga om val.

Många lever med ofrivillig barnlöshet och orsakerna är av väldigt olika slag: fysiologiska, juridiska, politiska, eller flera av dessa samtidigt.

För mig och min man är vägen till föräldraskap fortfarande en hinderbana av praktiska, juridiska och etiska problem. Sedan 2017 kan vi inleda en adoptionsprocess, men i praktiken är möjligheten för oss att bli föräldrar genom adoption små. De enda länder som för närvarande tillåter adoption till samkönade par är Colombia och Sydafrika och inom Finland adopteras årligen endast ett fåtal minderåriga barn. Att använda en surrogatmamma är i praktiken olagligt och även om regeringen Marin har lovat se över lagstiftningen går vägen till föräldraskap på detta sätt än så länge via problematiska arrangemang i Ukraina eller Ryssland eller med en hundratusendollars prislapp i vissa amerikanska delstater. Den familj som kunde bildas på detta sätt skulle ännu stå inför stora praktiska och juridiska svårigheter, när ett barn utan pass ska resa över Atlanten och faderskapen bli bekräftade i Finland, och ovanpå allt detta ligger skuggan av etiska problem som omgärdar hela metoden.

Det bästa/enda alternativet för oss verkar vara co-parenting, medföräldraskap, det vill säga en överenskommelse mellan oss och en eller flera kvinnor att sätta ett barn till världen och dela på vårdnaden. Via Facebookgrupper och föreningar såsom Regnbågsfamiljer rf ordnas möjligheter för personer med livmoder och personer med spermier att mötas och diskutera. I bästa fall kan det resultera i barn som får växa upp med stöd och kärlek från många vuxna, som samarbetar och stöder varandra.

Också här finns naturligtvis orosmoment, och de blir precis så ofantliga som man tillåter dem bli i sitt huvud – hur och när uppstår den tillit som krävs för ett sådant arrangemang, hur kan man veta att tilliten håller genom en utmaning av barnamått, vilka egenskaper ska två pappor leta efter hos en livskamrat av denna speciella sort och hur vet man att det delade föräldraskapets och det förmodade vecka-vecka-systemets inbyggda egentid inte är ett skräckscenario där man varannan vecka motvilligt tvingas leva utan den omedelbara närheten till sitt barn?

Allt är mycket osäkert och det lugnar absolut ingen utom TooTicki. Det finns ändå drivkrafter så starka att det inte existerar något annat val än att försöka så gott man kan. Och är inte hoppet och tron själva kärnan i att längta efter ett barn? En sak är i alla fall säker: vi kommer inte att skaffa hund i stället.

För mig och min man är vägen till att bli föräldrar fortfarande en hinderbana av praktiska, juridiska och etiska problem.”