Då varje nytt kontrollbesök är ett ovisst äventyr
En viktig ambition med Fritjof och Leena Sahlströms bok om att leva och dö av cancer är att lyfta fram hur den sjukdomen inverkar på familjens dagliga tillvaro.
SJÄLVBIOGRAFISKT
Fritjof & Leena Sahlström
Cancerbrev. Om att leva och dö av cancer Förlaget M 2021
Sommaren 2014 diagnostiseras Leena Sahlström med en aggressiv njurcancer som utvecklat metastaser. Också om hon inte får någon prognos på hur lång tid hon kan ha kvar blir det uppenbart att varje genomlevd månad måste ses som en avvärjningsseger.
Men hon opereras och får en medicin som biter överraskande bra, och kommer att leva fyra och ett halvt år efter diagnosen.
Under sjukdomstiden delade hon sina tankar och känslor via bloggen ”Passligt”. Och med den som bas och hennes man Fritjof Sahlströms nyskrivna navigering mellan de textfragmenten och situationerna har nu boken Cancerbrev. Om att leva och dö av cancer tagit form.
Vi får här bekanta oss med en uppenbart välfungerande familj med många järn i elden. En familj där framgång är åtråvärd och också fullt realistisk, så att det inledningsvis till och med känns som om ett duktighetssyndrom svävade över raderna.
Dagen då det preliminära beskedet från Leenas magnetröntgen kommer har Fritjof hållit ett lyckat tal i ett akademiskt sammanhang, och på kvällen sitter paret sedan i Domkyrkan och lyssnar på kören där sonen Albert sjunger. Nästa dag ska sångarna i väg på Europaturné.
Men mellan de två situationerna ryms upptäckten som kommer att förändra familjens liv. Därefter gäller det att lära sig leva med cancer, och med behandlingar som i grunden bara kan bromsa ett oundvikligt förlopp.
Vardagens förhöjda betydelse
Idén med den här boken är knappast att skapa gestaltad skönlitteratur. Däremot blir den en personlig sjukjournal, och därtill en familjelivsoch i viss mån arbets- och karriärredovisning. En viktig ambition är att lyfta fram hur den oönskade cancergästen – och medvetenheten om livets skörhet, om att tiden är utmätt – inverkar på familjens dagliga tillvaro.
Begränsningarna blir efterhand allt fler, men samtidigt kan de upplevelser som återstår få en förhöjd betydelse. Ett centralt budskap är att den vanliga vardagen, de små och till synes obetydliga sysslorna, kan vara en källa till stor glädje. Och livet får också ett speciellt skimmer via de avvärjningssegrar som alltid bjuder på någon ny andhämtningspaus.
Inledningsvis ger Fritjofs textavsnitt ett slags kontrasteffekt till bloggen, i och med att han gärna också talar om världen vid sidan av familjen och sjukdomen: om professorstjänster, konferenser eller att han ska ta över som dekan. Men småningom blir i varje fall tonen mer personlig, ytan spricker upp, så att man som läsare verkligen känner att det är allvar.
Då är det lätt hänt att man rentav börjar hoppas att alla nya, oroande symtom ska skjutas upp ännu mer än vad som borde vara möjligt. Varje nytt kontrollbesök blir ett ovisst äventyr, fast man ju vet hur det till slut kommer att gå.
Och så blir det. ”De har precis hittat tre små metastaser i din hjärna”, säger den unga och vänliga sköterskan efter en av de återkommande undersökningarna.
Starkt klingande solon
Det här är en berättelse om en familj som har ett starkt skyddsnät – med människor som engagerar sig och hjälper, och med resurser som kan förmildra en del yttre problem. Men dessutom betonas att det i alla händelser är grundtryggheten i det finländska sjukvårdssystemet som möjliggör behandlingen också för Leenas del.
Cancermediciner är ofta extremt dyra, och de kostnaderna tvingas patienter i många andra länder själva stå för. Så inte hos oss.
”Cabometyx, välkommen! Din biverkningslista är lång, du kostar samhället sextusen i månaden och din kraft är okänd. Men vi har sopat uppfarten och rättat till mattorna. Nu ställer vi oss i hallen och bugar djupt. Gör vad du kan!”
Det finns många enskilda guldkorn och berörande stunder bland de här cancerbreven, men för mig är det i första hand ändå de bloggbaserade textinläggen som blir bokens största behållning. Det nyskrivna materialet kompar genom att ge en stadig botten, på vilken bloggtexterna – framlyfta ur de situationer de fötts ur – sedan lägger sina starkt klingande solon.
Leenas redogörelse för sitt sjukdomsförlopp är osentimental men samtidigt ändå sensibel och naket ärlig. Den är belysande och vidgande på ett sätt som väcker postum respekt.
Och en liten men inte helt oviktig kuriositet i sammanhanget är att varje nytt huvudkapitel i boken inleds med ett antal låtval, som sedan sammantagna bildar bokens slutliga spellista. Det blir en fin samling låtar, varierad och välmatad med textoch melodistämningar som haft betydelse för paret Sahlström och också kan anknytas till det berättade.
❞ Leenas redogörelse för sitt sjukdomsförlopp är osentimental men samtidigt ändå sensibel och naket ärlig. Den är belysande och vidgande på ett sätt som väcker postum respekt.