Tuff, tuffare, backhoppare

Backhoppning är grenen! Visserligen är mina egna insatser i sammanhanget blygsamma, men jag har passionerat följt grenen ända sedan pappa Rego tog mig med på Vöråspelen. Jag var fem eller sex år då och jag minns fortfarande dagen som om det var i går. Varje detalj.

Visst hade jag undrat över fotografierna i tidningen av gubbar som böjde sig fram över skidorna och alltid hade munnen öppen. De svartvita fotona var ofta placerade ovanpå varandra. Vad var det fråga om?

Jag trodde inte det jag såg i verkligheten var sant. Så tuffa karlar! Små som knappnålshuvuden högt uppe i 50-metersbacken, men de vågade ränna nerför stupet och hoppa ut i tomma intet! Med blåa eller röda stickade mössor med en vit rand nertill, svarta stiliga byxor och speciella hopptröjor, stora monokängor och väldiga skidor, men inga stavar! Jag skulle ha gett vad som helst för att själv få en dylik utrustning.

Ibland kunde luvan trilla av under hoppets gång – tufft! Och tuffa var de också annars, de svor så det osade om det blev fallhopp eller om de var missnöjda med hoppet. Skridskoåkaren ekade ut ur högtalarna, denna visslade melodi med så många känslobottnar (också känd som ledmotivet till filmen Bron över floden Kwai).

FM på skidor ordnades i Vörå 1961. Klart att jag var där. Klart att backhoppningen var huvudattraktionen! Tiotusentals åskådare, mycket mer än väntat. Eino Kirjonen ledde efter den första av tre omgångar, av vilka de två bästa räknades. Men jag visste att min stora idol Juhani Kärkinen skulle vinna, och det gjorde han. Jag var förstås själv som Kärkinen då jag hoppade i byns backar.

Alla skolraster på vintern gick i backhoppningens tecken, och i småskolan ritade jag backhoppare och backar året om under teckningstimmarna, vilket lärarinnan också roat noterade. Min kompis Gustav och jag byggde förstås en egen hoppbacke på en skogskulle. Den backen lurade vi Viviann att inviga, för varken Gustav eller jag visste hur farligt långt det kunde bära!

Numera är Vöråspelen ett minne blott, och hoppbacken en 70-metersbacke där också Matti Nykänen innehaft backrekordet en gång i tiden.

Hur kan du vara intresserad av backhoppning får jag ofta höra. Finnarna klarar ju sig inte och dessutom allt krångel med vindmätare och hoppdräkter!

Allt dylikt står en passion över. Jag tror man lever lyckligare om man har passioner.