En av tio är rädd – men nålskräck kan lindras

Som barn svimmade Laura Härmä lätt när hon skulle ge ett blodprov eller vaccineras. I dag är det hon som sticker andra. ”Jag är noggrann och snabb, och jag vet att rädslan hos den rädda är verklig”, säger hon.

Ungefär var tionde vuxen blir kallsvettig vid tanken på att vaccineras eller ge ett blodprov. Då gäller det att berätta om sin rädsla för den som håller i nålen. Ibland lindras obehaget med enkla trick, ibland behövs terapi.

Egentligen borde Laura Härmä besöka sig själv när hon behöver ge ett blodprov. På grund av att hon är så rädd för att gå till laboratoriet som patient bestämde hon sig för flera år sedan för att bli bäst på att ta prover. I dag frilansar hon på Terveystalos laboratorier i hela huvudstadsregionen.

Trots att Härmä ena dagen kan dra på sig arbetsrocken i Hertonäs i Helsingfors och andra dagen i Myrbacka i Vanda har hon kunder som håller reda på var hon finns.

– Ja, jag har klienter som har mina kontaktuppgifter och kommer bara till mig för att de vet att jag respekterar att deras rädsla är verklig för dem, säger hon.

Ropade och skrek

Härmä har varit rädd för nålar och blodprov sedan hon var barn, men en särskild händelse fick betydelse för hennes egen karriär. Det var från början inte alls självklart att hon skulle arbeta med patienter, för till grundutbildningen är hon livsmedelslaborant.

– Men sedan hamnade jag på praktik på laboratoriet vid Kvinnokliniken i Helsingfors och där fick jag upp ögonen för hur intressanta och viktiga saker man gör på laboratorierna i vården.

När Härmä sedan fick en chans till vidareutbildning tog hon den. Först blev det en examen i bioanalytik, sedan ledarskapsstudier på yrkeshögskola. Det var i början av vårdstudierna som hon, precis som alla andra studenter, skulle få en spruta stelkrampsvaccin.

– Jag ropade och skrek där inne i rummet så det hördes vida ut i korridoren. Den här sköterskan lät mig härja på, och när jag ytterligare en gång skrek ”mig sticker ingen” så meddelade hon att det redan var gjort.

Härmä uppskattade bemötandet och bestämde sig för att själv bli så skicklig med nålarna som möjligt.

– Det viktigaste när jag har en klient med nålskräck är att jag är lugn och uppmuntrande, både före och efter. Jag pratar och frågar om sportlovsplaner och så. Då får den som är rädd slappna av.

Lyssna ordentligt

Härmä definierar sitt arbete som ett hantverk. Skickligheten kan övas upp.

– Nålen väljs enligt storleken på blodkärlet, och själv arbetar jag mest med tunna fjärilsnålar eller säkerhetskanyler.

Fjärilsnålen har små plastvingar och en tunn slang mellan nål och provrör.

– Då rör sig nålen inte alls när jag byter till nytt rör. Många har obehag just för att nålen ska skrapa till inne i blodkärlet.

Att skämmas för sin nålrädsla eller för att man mår illa på provtagningen är helt onödigt, säger Härmä.

– Berätta att du är rädd, vi är inga tankeläsare, men vi kan ta hänsyn när vi vet vad som gäller.

När den nålrädda kommit så långt som till provtagningsrummet tar Härmä reda på vad det är som känns värst. För en är det lukten av desinfektionsmedel, för en annan smärträdsla, för en tredje tanken på att något tas ur kroppen eller tillförs i den.

– Jag frågar om klienten har svimmat eller fått kramper tidigare och säger att det går bra att lägga sig ner under provtagningen. Ibland vill den andra inte se nålen alls. Jag sköter saken på det sätt som är bäst för den andra. Det allra viktigaste är att lyssna.

Ibland svimmar patienten. Det kan hända när som helst under processen: i provtagningsstolen eller en stund senare när spänningen i kroppen släpper. Fysiskt handlar svimningen om en dominoeffekt som startar med det autonoma nervsystemet. Det reagerar på rädsla och får den kraftiga vagusnerven att påverka hjärtat. Hjärtat börjar då slå långsammare än vanligt. Följden är att blodtrycket sjunker, hjärnan får syrebrist och patienten svimmar för några sekunder eller minuter.

Kollar svetten

I laboratoriet ser Härmä till att hålla sin hand mot patientens hud. Dels lugnar det många, dels är det en mätare.

– Om huden plötsligt blir kallsvet

tig vet jag att jag har några sekunder på mig att bli klar, men jag är snabb.

Nu för tiden handleder Härmä blivande kolleger. Hon lär dem att alltid undersöka båda patientarmarna, särskilt noggrant på dem som är rädda. Eftersom alla inte är konstruerade som anatomibokens modeller, gäller det att titta efter exakt var blodådrorna löper. Den skötare som inte är säker på att få fram ett bra stickställe ska hämta en kollega för att få hjälp, säger Härmä.

– Med de rädda får man inte försöka göra något som är lite ditåt. Misslyckas provtagningen förstärker det bara rädslorna. Vi ska göra allt för att skapa ett lugn, för i vems händer kan man känna sig trygg om inte i våra?

Om en nybörjarkollega är osäker på sin kunskap låter Härmä hen träna extra genom att sticka i en kudde. Ibland lånar annan vårdpersonal ut sina ådror. Nästan alla. För:

– Träna på mig? Nej!