Inga ytliga roller
Syrienfödda skådespelaren Boodi Kabbani vill inte ha roller som framhäver hans etnicitet på ett ytligt sätt – men han är gärna med och utvecklar dem. Den möjligheten fick honom att tacka ja till rollen som invandrarpojkvän i Joakim Groths pjäs Reine, vars
Den Syrienfödda skådespelaren Boodi Kabbani vill undvika roller som på ett ytligt sätt anspelar på hans etnicitet, men hoppas att den finländska kultursektorn skulle bli mer mångkulturell: – Man kan fråga sig hur mycket nytta det gör att en teater tar in någon konsult utifrån, för att ge dem något slags abstrakt okejstämpel i pannan om alla medlemmar fortfarande representerar majoriteten. Anställ fler kulturarbetare med minoritetsbakgrund i stället!
Pandemin har även ställt om livet för skådespelaren Boodi Kabbani. Det var meningen att han just nu skulle vara aktuell i pjäsen Reine på Teater Universum, men på grund av rådande restriktioner är premiären uppskjuten på obestämd tid. Också annat har fått ställas in, till exempel en planerad båtteaterturné på Saima kanal sommaren 2020 som i stället fick förverkligas som en podcast. Men besvikelsen är paradoxalt nog blandad med en känsla av tacksamhet.
– Eftersom jag har familj och vänner på ställen som drabbats så mycket hårdare än Finland inser jag mitt privilegium i och med att jag befinner mig här. Här är situationen ändå något så när normal. Vissa saker har i alla fall kunnat ordnas i begränsad form, för att inte tala om att dödsoch sjukdomssiffrorna hållits låga.
Inte bara Syrien hårdare drabbat
Kabbani säger att han inte enbart syftar på det krigssargade Syrien då han talar om platser som drabbats hårdare. Han har även familj i London, och påtalar det paradoxala i att också innevånarna i en av världens rikaste städer och västvärldens kulturella och ekonomiska knutpunkter sitter hemma och kurar i skräck över att ens gå till butiken. Situationen har urartat på ett sätt som känns otänkbart för oss, fastän också vi lever under vissa restriktioner här.
De perspektiv som Kabbanis egna speciella erfarenheter gav honom närvarade på motsägelsefulla sätt då han medverkade i ett av de teaterprojekt som trots allt kunde arrangeras under rådande begränsningar. Den 7 februari publicerade Klockriketeatern en uppläsning på sin webbsida av en protestpjäs mot den belarusiska Lukasjenkoregimen av författaren Andrej Kurejstjyk. Kabbani spelar en aktivist som grips under en demonstration och avlider efter tortyr i fängelset. Detta väckte isande konkreta minnen hos Kabbani, som själv greps av syrisk polis under demonstrationer mot Syriens diktator Bashar al-Assad. För att undvika regimens fruktade militärtjänst flydde han till slut via Libanon till Finland
– Då kriget nalkades och det plötsligt behövdes fler soldater blev det svårare och dyrare att muta sig ut. Ursäkter som pågående studier dög inte längre, även om centrum av Damaskus fortfarande var relativt tryggt. Jag flydde över gränsen till Libanon. I början hoppades jag på att regimen skulle falla och att jag skulle kunna återvända relativt snabbt, men då jag insåg att så inte skulle ske hamnade jag till slut i Finland, berättar Kabbani. Han säger att hans erfarenheter gör att han känner en omedelbar solidaritet med demonstranterna som protesterar i Belarus.
Motsägelsefulla känslor
Men känslan grumlas också av mer komplicerade intryck.
– Jag vet att det inte är rättvist, men jag kan nästan känna mig avundsjuk då jag tänker på vilken entusiasm som protesterna i Syrien och revolten mot Assad väckte i väst under inledningsskedet. Sedan visade sig situationen vara mer komplicerad och ännu värre än någon i väst trott. Kriget drog ut i oändlighet och människor blev desillusionerade och tappade intresset. I dag fortsätter lidandet och till och med det regelrätta krigandet i delar av Syrien, medan nya konflikter i andra länder blivit mer spännande för den nyckfulla internationella uppmärksamheten, säger Kabbani och suckar.
I en intervju för Yle 2018 säger Kabbani att hans ambition som skådespelare är att undvika roller som spelar på hans etnicitet eller identitet på ett klyschigt sätt. I Reine spelar han ändå rollen som Amir, som främst presenteras just som den främmande potentielle antagonisten, det vill säga invandraren som dejtar dottern till ett konservativt före detta bergsråd. Kabbani berättar att det som fick honom att komma över sin skepticism inför rollen var det sätt på vilket pjäsens regissör Joakim Groth kontaktade honom och erbjöd honom den.
– Han var helt öppen och ärlig med att det var en halvfärdig karaktär, som han själv upplevde att han inte fick ihop på ett trovärdigt sätt eftersom han saknade de relevanta erfarenheterna. Genom att inte bara erbjuda mig en färdig roll, utan också ge mig chansen att diskutera och utforma karaktären i dialog med honom, fick han mig att känna att mitt perspektiv var relevant, och inte bara de ytliga aspekterna av min identitet. Det gjorde också karaktären intressantare.
Principer konkurrerar med karriär
Kabbani nämner sitt samarbete med Groth och samarbetet med den finske regissören Matti Kinnunen för tv-serien Rahti/Cargo, där han spelar en av huvudrollerna, som positiva exempel. Men han har också, av rent praktiska det vill säga i grund och botten ekonomiska skäl, tagit emot roller som stridit mot hans principer.
– De arbetsmöjligheter som erbjuds skådespelare är begränsade, och man vill inte heller skapa ett rykte om sig som jobbig eller svår att arbeta med, även om det handlar om viktiga principfrågor. Samtidigt har skådespelaren genom sitt rollarbete en viss frihet att själv påverka hur slutresultatet blir, och till exempel humanisera en roll som är ytligt skriven.
En ibland skakig ekonomi är en ständigt närvarande faktor i en skådespelares liv och yrkesval. Ekonomin spelar också en stor roll då det diskuteras hur man i Finland ska göra kultursektorn mer mångkulturell och öppen för minoriteter.
– Ibland får jag i bästa välmening frågan, också om projekt jag inte är inblandad i: ”Hur kan vi göra det här projektet mer mångfaldigt?” Och jag tänker liksom: ”Först av allt, betala mig!”, skrattar Kabbani.
– Men skämt åsido, man kan fråga sig hur mycket nytta det i sista hand gör att en teater eller arbetsgrupp tar in någon konsult utifrån, även om hen får betalt, för att ge dem något slags abstrakt okejstämpel i pannan om alla medlemmar fortfarande representerar majoriteten. Anställ och ge arbetstillfällen åt fler kulturarbetare med minoritetsbakgrund i stället så de får bidra till en autentisk mångfald inifrån!
Anställ och ge arbetstillfällen åt fler kulturarbetare med minoritetsbakgrund i stället så de får bidra till en autentisk mångfald inifrån!