Så har fobierna tagit sig från savannen till i dag

Rädsla för nålar, höga platser, ormar och spindlar drabbar ofta en och samma människa. Hasse Karlsson, neurovetare och psykiater, berättar varför vi utvecklat fobier under årens lopp.

– Om vi ser sprutskräck ur ett evolutionärt perspektiv, så har det inte varit hälsosamt att blöda, att något tränger igenom huden. Det är helt normalt att vi är rädda eller känner lindrig ångest inför det.

Det säger Hasse Karlsson, professor integrativ neurovetenskap och psykiatri vid Åbo universitet. Han är expert inte bara på nålskräck utan även andra allmänt förekommande fobier.

Att känna sig obekväm eller rädd inför att bli stucken i armen, det är normalt enligt Karlsson. Men när rädslan är så stark att man helt undviker att söka vård eller gå till läkaren behöver nålskräcken åtgärdas.

– Människor med fobier söker sällan hjälp. De försöker i det närmaste undvika det som känns obehagligt, som blodprover i det här fallet. Men det vi ser är att när personen blir allvarligt sjuk, ja, då verkar de ändå klara sig igenom det.

Hur tror du att nålrädda personer känner inför coronavaccinering? – Covid-19 är en så pass allvarlig sjukdom som det skrivits mycket om, så jag tror de flesta klarar av det. Dessutom har vi konstant exponerats för sprutor i tv och tidningar det senaste halvåret, vilket kan ha gjort det lättare att vänja sig vid tanken för dem som har fobi.

– Samtidigt har troligtvis en del lidit av rapporteringen och fått kraftigare symtom av de här bilderna och videorna.

Enligt honom har vårdpersonal tre mer eller mindre medvetna strategier att hantera nålrädda patienter. Ett, de struntar i det. Två, de ber patienten titta bort och säger att det är över fort. Tre, de tar ett djuplodande samtal om rädslan.

– Jag tror att det är smartast att inte förneka problemet utan visa att man förstår, men att samtidigt poängtera att vaccineringen eller blodprovet är över fort.

Att försöka åtgärda skräcken där och då kan i värsta fall ha motsatt effekt – att man blåser upp rädslan ytterligare.

Nålskräck är inget man åtgärdar i en handvändning. Kognitiv beteendeterapi har enligt Hasse Karlsson visat fina resultat, men det tar tid, i regel 10–20 besök. Då rör man sig steg för steg närmare det objekt man är rädd för.

– Man börjar med att visa bilder, och sedan småningom röra sig närmare en verklig spruta. Idén är att sakta närma sig och ta sig an rädslan, man kan känna ångest och stress men det är viktigt att man aldrig under vägen drabbas av panik.

Nålskräck har i regel två förklaringar. Det första och vanligaste är en skrämmande upplevelse i barndomen. Läkare eller föräldrar har kanske betett sig barskt vilket gett barnet en otrygg känsla.

– Då handlar det om en betingad reaktion. Tröskeln blir högre och högre för varje gång man undviker sprutor. Den här sortens nålrädsla går ofta vidare inom familjen.

I andra fall kan nålskräcken kicka i gång en så kallad vasovagal reaktion.

– Man ser blod och blir rädd, vilket gör att blodtrycket plötsligt sjunker och man kanske svimmar.

Mekanismen har kopplats ihop med särskilda gener, som är vanligare bland män än kvinnor.

Försiktiga är viktiga

Varför män oftare svimmar när de ser sprutor vet ingen exakt, säger Hasse Karlsson.

– Men en gissning – och det här är verkligen en gissning – kunde vara att män förr i världen oftare var ute i strid, och spjut eller annat som trängde in i huden var något man måste undvika för att överleva då.

Han tillägger att det inte har bevisats vetenskapligt att just spjut på savannen vore anledningen.

Omkring en av tio vuxna uppskattas lida av nålskräck. Bland barn är det ännu fler.

Det är lätt att känna sig som ett hopplöst fall om man lider av svår fobi. Men fobier har hjälpt oss på traven under årens lopp, säger Hasse Karlsson.

– Personer med lägre ångesttröskel har historiskt sett varit försiktigare. De har undvikit dödliga faror, som hotfulla djur, och därför har deras genpool gått vidare till denna dag.