Disponenten är husbolagets nyckelperson

Coronakrisen har avslöjat djupet på nordiskt samarbete. Det var inte så djupt som vi trodde.

DISPONENTER Jag håller långt med om Fred Rosbäcks insändare (HBL Debatt 18.2) om disponenterna och Torsten Fagerholms frejdiga sätt att polemisera. Disponenten är som ett yrke undervärderat och i allmänhet tycks man inte ha någon som helst helhetsuppfattning vad allt hen bör behärska. Kanske vi kan skylla oss själva, men jobbet som ofta slutar sent på kvällen då de sista styrelsemötena avslutas ger inte mycket tid för svanslyft.

Det finns i vårt land närmare 80 000 bostadsaktiebolag. Alla skall ha en styrelse vanligtvis 3–5 personer varav en väljs till ordförande. Varje år skall det göras ett bokslut, hållas ett årsmöte och ett antal styrelsemöten samt upprätthålla den administration ett aktiebolag kräver. Det finns inga direkta krav på vem som kan väljas till styrelsemedlem bara hen är myndig och en allmänt redig person. Skaran är med andra ord minst sagt brokig. För att det hela skall fungera behövs en yrkeskunnig person. Bolaget anställer som oftast en disponent för att sköta allt det praktiska.

Det är inte lite denna nyckelperson skall kunna och vara insatt i. Bolagets ekonomi, bokföring, bokslut, hyresreskontra, planering av reparationer, upprätthållande av aktieregister. Du bör ha kunskap i byggteknik, vatten, värme och el- och luftkonditioneringsteknik och känna till aktiebolags juridik. Därtill skall du helst vara en social och kommunikativ person med god självkänsla och gärna med psykologiska insikter. Att räkna upp allt som en disponent sysslar med blir här för långt.

Vi som jobbat som självständiga disponenter ser med sorg på hur hela disponentyrket ”institutionaliseras” där stora köper upp de små. Personlig service har blivit ett minne blott och det blir som med banksektorn där allt sköts över nätet och robotarna väntar bakom dörren. Grundinkomsten minskar och någonstans måste pengarna tas, nämligen att ta betalt för olika prestationer vilket gör att det blir väldigt svårt, även för en inkommen, att jämföra. Ta till exempel disponentintyget, som av någon anledning, utsetts som mått på överprissättning!

Konkurrens- och konsumentverket (KKV) tycks inte ha ett hum om vad allt och hur mycket arbete som krävs innan man bara kan ”trycka på knappen” och printa ut intyget. Det är inte bara ett juridiskt dokument där ägaren till aktierna intygas utan här noteras data på husbolaget, reparationshistorik och framtida planer, i bostaden gjorda reparationer, vattenskador, granskningsrapporter, energiintyg. Därtill kommer uträkningar på alla lån och skuldandelar som belastar lägenheten. Ofta glömmer man att husbolagen i dag fungerar som långivare och bank. (Vem tror ni ansvarar för att beräkningarna är rätta?). För att kunna lagra och uppdatera alla uppgifter och data behövs dataprogram som kostar mycket i både köp och underhåll.

Bankerna debiterar minst 300 euro som expeditionsavgift för att bevilja ett lån. Jag kan inte inse varför disponentintyget borde vara billigare.

Styrelserna som ofta inte är tillräckligt insatta har liten chans att sakligt värdera offerterna och att kunna beakta pris och kvalitet. Se bara i det offentliga hur lätt det är och hur ofta slutpriset slutar långt ifrån det budgeterade. Ju mer styrelserna konkurrensutsätter bara för prisets skull desto lättare är det att det blir sämre kvalitet.

Fasta pris där allt ingår funkar i praktiken inte. Dagens nya hus med massor av teknik behöver mera kunskap och skötsel än ett gammalt. Jämför en Tesla med en Ford Cortina modell 1970.

Styrelsen sitter i samma båt. Har du en bra och duktig disponent så håll hen. Du vet vad du har, men vet inte vad du får, fastän den nya kanske utger sig att vara både bättre och billigare.

Disponenten har hamnat i kläm och är offer för de stora firmorna som helst vill maximera vinsten på disponenternas bekostnad. Javisst, det finns duktiga och ansvarskännande disponenter. Konkurrera inte ut dem. Se upp för de stora bolagen, de är inte alltid de bästa. En bra disponent är guld värd, han ser till att husbolaget är i gott skick och sparar lätt in sitt arvode mångfaldigt.

FRED PACKALÉN diplomekonom, disponent, pensionär, Helsingfors

Den 11 mars i fjol konstaterade WHO att vi lever i en pandemi och Sverige rapporterade samma dag sitt första covid-19 dödsfall. Några dagar senare åkte jag på skidresa till Sverige. Situationen både hemma och där eskalerade dag för dag. Finland meddelade mitt under vår skidvecka att gränserna stängs och känslan uppe i de svenska fjällen var både skrämmande och absurd. Vi återvände ett dygn tidigare än planerat.

Det har nu gått nästan ett år sedan vi tog avsked av våra svenska vänner vid dörren till vårt boende i Vemdalen. Det var inget normalt avsked, den här gången visste vi inte riktigt när vi ses nästa gång. Vi insåg att det fanns en risk för att vi kanske inte kan träffas under sommarsemestern som vi vanligtvis gör. Det insåg vi i mitten av mars i fjol. Det vi inte visste var att vi kanske inte kan ses ens följande sommar, 2021.

Covid-19-pandemin har drabbat det traditionella nordiska samarbetet och det normalt så täta umgänget mellan nordbor hårdare än något annat sedan kriget. Den har samtidigt på ett oerhört tydligt sätt visat vilka stora brister det finns i vårt prisade samarbete nordiska grannländer emellan. Det har överraskat och nästan chockerat många.

Sveriges liberalare inställning till restriktioner och nedstängningar i kampen mot covid-19 är sannolikt orsaken till att pandemin fått en betydligt större spridning och skördat många fler offer där än i övriga Norden. Då Sverige inledningsvis valde en helt egen väg ledde det från grannländernas sida i sin tur till stopp för alla svenskars inresa trots att många lever i regioner som inte är mer drabbade än de andra nordiska länderna. Senare har också Sverige tagit till isolering och stängt sina gränser.

Då det uppstår en kris testas ett samarbete. Om det är fråga om en fungerande samverkan så skulle man sluta upp för varandra och försöka rida ut stormen tillsammans. Det gångna året har visat något rakt motsatt i Norden. Just nu är inte bara gränstrafiken mycket begränsad det finns till och med militär utposterat på vissa håll för att se till att grannländernas invånare inte kommer över gränsen. Rörelsefriheten har varit en grundpelare i nordiskt samarbete, den har i snart ett år varit starkt begränsad.

Forskaren i Nordenstudier vid Helsingfors universitet, Johan Strang, slog förra veckan i en intervju i Dagens Nyheter larm om vilka långsiktiga konsekvenser stängda gränser kan få för Nordensamarbetet. De mellanfolkliga kontakterna blir färre och samhörigheten mindre.

Nordiska rådets president, danska Venstre-politikern Bertel Haarder, är också kritisk och konstaterar i samma artikel att smittan inte sprids av att människor passerar gränser utan vid bristande avstånd. Åtgärderna borde enligt honom i stället vara regionala, med restriktioner där det behövs.

Han har rätt, i Norden hade vi kunnat visa mycket större flexibilitet och inte stirra blint på riksgränser då nödvändiga restriktioner slås fast. Vi har nu inte sett Norden som ett enhetligt område. Nationsgränserna har varit betydligt skarpare än vi trodde då vi före pandemin tittade på en nordisk karta som ett enda område utan egentliga gränser. Vi hade fel.

Redan den psykologiska effekten av att den tidigare i det närmaste totala rörelsefriheten inom Norden har blivit kraftigt beskuren kan ge svåra ärr. Ju längre det här pågår, desto allvarligare följder.

Färjerederierna som normalt kör miljoner människor mellan Sverige och Finland är allvarligt i gungning redan nu och slagsidan ökar ju längre pandemin och resebegränsningarna drar ut på tiden. Ett skräckscenario är om de drabbas så hårt att trafiken för evigt kommer att skäras ner rejält. Det skulle inverka enormt negativt på kontakterna mellan Finland och Sverige.

De nordiska länderna ska vara just så nära varandra det bara är möjligt med en gemenskap som inte finns på andra håll i världen. Vi hade inte nått så långt som vi trodde på de 70 år som nordiskt samarbete funnits. Coronakrisen visar att mycket arbete ännu återstår. Vi behöver ett bättre samarbete och det är framför allt viktigt i kristider då ensam oftast är svagast.

Då det här är över gäller det att genast kavla upp ärmarna och börja med att återställa tilliten till varandra. Då Nordiska rådet nästa år fyller 70 år kunde jubileet firas med att ett nytt krissamarbete byggs upp.

”Före pandemin tittade vi på en nordisk karta som ett område utan egentliga gränser. Vi hade fel.”

TOMMY WESTERLUND

är ledarskribent.