Inte bara en osann myt, utan flera
”Dessa missuppfattningar söker man stödja genom nya villfarelser.”
Jag kom att tänka på detta citat av Otto Andersson förra veckan, när jag lyssnade på ett avsnitt av musikprogrammet Kissankehto, ursprungligen sänt den 7 februari, som vanligt via Yle Arenan. I avsnittet berättade programledaren Susanna Vainiola om sången Greensleeves och om hur den sägs ha varit skriven av kung Henrik VIII för sin blivande drottning Anne Boleyn. Trots att den kungliga historien om Greensleeves är en ren myt har den upprepats så många gånger att jag inte ens orkade höja ögonbrynen.
Det skedde däremot lite senare. Vainiola fortsatte nämligen med att påpeka att sången troligen inte alls var skriven av Henrik VIII utan av Anne Boleyn. Som källa för denna upplysning gav Vainiola sin ”journalistvän som kan musikhistoria” men som förblev anonym. Hela absurditeten avslutades genom en summering: vi kan inte veta sanningen bakom sångens historia, vilket betyder att varje tidsålder fritt kan skapa sina egna tolkningar. ”I vår tid är det lockande att tro på anekdoten om att Anne Boleyn skrev sången”, sade Vainiola.
Jag kunde inte tro mina öron. Vi vet en hel del om sångens historia, och det finns absolut ingenting som stöder att sången skulle härstamma från Henrik VIII eller ens från hans tid: den tidigaste dokumentationen om Greensleeves är daterad 1580, och stilistiskt är sången med sin romanescastruktur en produkt av 1570-talets England. Då är Henrik VIII, som dog 1547, inte sångens tonsättare. Påståendet att det var Boleyn som tonsatte sången i stället för Henrik VIII tar en missuppfattning och utvecklar den till en ny villfarelse.
Strukturen i musikprogrammets anekdoter låter bekant. En av fjolårets största podcasthittar, Wind of change, bygger nämligen på precis samma mönster. Podcastserien presenterar ett rykte enligt vilket CIA skulle ha skrivit den bekanta Scorpionssången Wind of change som en del av den ideologiska kampen under kalla kriget. Programledaren, The New Yorker-journalisten Patrick Radden Keefe, är en väldigt bra skribent som otroligt nog lyckas skriva hela sju avsnitt utan ett enda bevis som skulle backa upp hans hypotes – till och med ryktets källa förblir anonym. Men ändå har många lyssnare (och recensenter) upplevt storyn som ett tänkbart alternativ till den offentliga historien.
Myten om Scorpionslåten som en CIA-operation bygger delvis på en annan myt: att rockmusik skulle ha spelat en viktig roll i Sovjetunionens upplösning. Myten uppstod mot slutet av 1980-talet när de första historieböckerna på engelska om Sovjetunionens underjordiska rockscen kom ut (speciellt Back in the USSR: The true story of rock in Russia av Artemij Troitskij, 1988, och Rock around the bloc: A history of rock music in Eastern Europe and the Soviet Union, 1954–1988 av Timothy W. Ryback, 1990).
Dessa böckers syn på rockmusikens roll i Sovjetunionens historia kritiserades praktiskt taget på stående fot. Speciellt intressant är Jolanta Pekaczs artikel ”Did rock smash the wall? The role of rock in political transition” (1994) som analytiskt urskiljer rockhistorikers felaktiga bakgrundsantaganden. Men i podcastserien är rockmusikens roll den enda detalj som inte alls problematiseras.
I båda fallen är det en fråga om en osann myt som berättas utan ett enda bevis och som dessutom baserar sig på en annan myt. Vi har tagit inte bara ett utan två steg utanför verkligheten. I båda fallen tycks berättaren ha litat på att lyssnaren inte vet vem som har bevisbördan.
”I båda fall är det en fråga om en osann myt som berättas utan ett enda bevis och som dessutom baserar sig på en annan myt. Vi har tagit inte bara ett utan två steg utanför verkligheten.” SAKARI YLIVUORI doktor i musik, körsångare och -dirigent
... är det Sverigefinnarnas dag. Den firas på den finske språkvetaren Carl Axel Gottlunds födelsedag. Han grundade den första finska föreningen i Sverige år 1830.