Schönbergs grandiosa farväl till en epok och en estetik
Storverket Gurre-Lieder har spelats in på skiva talrika gånger men att den senaste, signerad Christian Thielemann, går direkt upp bland de bästa är ingen överraskning. Dagens hetaste Strauss-sopran Camilla Nylund ter sig som det optimala valet för Toves r
Tänk er ett uruppförande, som utmynnar i inte bara den dittills bespottade tonsättarens största framgång, utan en av 1900-talets största succéer över huvud taget. Upphovsmannen är dock så emotionellt ambivalent att han vänder ryggen till den jublande publiken.
En absurd scen, som utspelade sig 23 februari 1913 i Musikverein. Stycket som gjorde wienarna vilda av begeistring var Gurre-Lieder, medan orsaken till Arnold Schönbergs motstridiga känslor var att lejonparten av musiken var komponerad ett drygt decennium tidigare och att han därefter ändrat stil.
Hade Schönberg inte skrivit en ton efter Gurre-Lieder hade han ändå räknats till senromantikens portalgestalter. Det är, alltifrån den skymningsmättat skimrande inledningen till slutkörens himlastormande soluppgång, ett grandiost farväl till en epok och en estetik och Schönberg gjorde rätt i att välja bort operan till förmån för en originell syntes av oratorium, kantat, sångcykel och melodram.
J.P. Jacobsens sägenbaserade poem om kung Valdemars kärlek till Tove, som mördas av drottning Helvig, är alltför renons på dramatik för att låta sig transformeras till operamediet. Det gigantiska maskineriet till trots är Schönbergs opulenta klangbad dock kammarmusikaliskt koncipierat och även om Wagners skugga vilar tung över skeendena är en egen stämma klart förnimbar.
Flexibel frasering
Stycket har förunnats en lyckosam dokumenteringshistoria. Hela 24 in
spelningar – med namn som Levine, Ozawa, Abbado, Rattle, Mehta, Salonen och Boulez vid spakarna – har sett dagens ljus efter Stokowskis premiärinspelning 1932 och att den senaste, signerad Christian Thielemann, går direkt upp bland de bästa är ingen överraskning.
Detta är en estetik som ligger ärkewagnerianen Thielemann varmt om hjärtat och när han till sitt förfogande har världens, jämte Wienfilharmonikerna, för klangidealet bäst lämpade ensemble, Staatskapelle Dresden, är det bara att tuta och köra. Vilket han förvisso gör när så krävs, men allra mest imponerar han ändå med sin flexibla frasering och förmåga att balansera vokalstämmorna mot orkestern.
En jämförelse med de övriga inspelningarna i hyllan, Giuseppe Sinopolis med samma orkester (1995) och Riccardo Chaillys med Deutsches Symphonie-Orchester Berlin (1985), uppvisar en hel del likheter men även uppenbara skillnader, bland annat visavi tempobehandlingen. Thielemann är en vän av makliga tempon och landar med sina 110 minuter betydligt närmare Sinopoli (113 min.) än Chailly (101 min.). Ändå känns greppet aldrig effektsökande och den dramatiska pulsen ger genomgående ett naturligt flödande intryck.
Värme och sårbarhet
Besättningen av huvudrollerna är givetvis avgörande. Valdemar kräver en hjältetenor av wagnerskt snitt och visst hörs det att Stephen Gould rönt framgång som Tristan och Siegfried. Den i sig flott klingande, kraftfulla rösten har dock sett sina allra bästa dagar och mot slutet hörs det att han börjar tröttna. Chaillys Siegfried Jerusalem kvarstår som första val.
Tove förutsätter åter en lyriskdramatisk sopran à la Sieglinde och här känns nog dagens hetaste Strauss-sopran, Camilla Nylund, som det optimala valet. Hennes unika timbre skänker rollen värme och sårbarhet och hon brädar såväl Susan Dunn (Chailly) som Deborah Voigt (Sinopoli). Christa Mayer rår inte på Brigitte Fassbaender (Chailly) men gör Skogsduvans dramatiska scen klangligt njutbart och expressivt, medan Markus Marquardt som bonden och Wolfgang Ablinger-Sperrhacke som narren Klaus gör det mesta av sina intermezzoartade roller.
Melodramen brukar besättas med en skådespelare – Sinopoli har Klaus Maria Brandauer – eller en pensionerad sångare och att stanna för 81-årige Franz Grundheber var ett lyckligt infall. Grundheber handskas suveränt med de skiftande känslolägena och mot slutet kan han, liksom Hans Hotter hos Chailly, inte låta bli att stämma upp i sång.
Guldkanten på det hela förlänas av den tvåhundra strupar starka kören, som klämmer i med besked i sluttakterna. Liveinspelningen är gjord i Semperoperan den 10 mars i fjol, strax innan coronan slog till, och även om skivbolagen Teldec respektive Decca trollat fram mer rymd och klarhet i soundet för Sinopoli och Chailly håller sig Hänssler med en fullt acceptabel, varm ljudbild.