Ett stilla melankoliskt sommarregn är vad vi behöver
Bo Sundström bjuder på mera lugnt svängande mjukjazz med underfundiga texter. Melankoli i denna stil kan vara just det som många behöver nu.
BALLADJAZZ Bo Sundström
Det kanske händer (Columbia Records/Sony Music)
För tre år sedan släppte Bo Sundström (ex-Bo Kaspers Orkester) skivan Mitt dumma jag – svensk jazz med standardmaterial från Nat King Cole och Michel Legrand till Tom Waits. Nu kommer han med mera mjukjazz på albumet Det kanske händer. Sundström visar än en gång vilken kunnig låtskrivare han är: hans egna kompositioner fungerar lika bra som de bekanta låtarna gjorde på den förra skivan, medan Povel Ramels bitterljuva Underbart är kort sitter perfekt som slutvinjett.
Bandet är samma som förr och varför ändra på ett fungerande koncept? Vladan Wirants piano, Jonne Bentlövs trumpet och Björn Janssons saxofon färgar balladerna med blåa toner. Kompets gitarr (Robert Östlund), bas (Ulf Engström) och trummor (Daniel Fredriksson) svänger avspänt och jazzigare än under Bo Kaspers Orkesters tid. Alla utom Engström får åtminstone ett solo, men melodin, orden och Sundströms röst står i fokus.
I melankolin är Sundström i sitt esse. Till och med när tempot är något högre, som på Var lugn, förnimmer man en gnutta svårmod i tröstande ord till en vän. Kanske det är sådan musik vi behöver nu när vi inte kan vara så sociala. Sprittande poplåtar kan göra att kontrasten till karantänvardagen är för slående. Musik som ljuder som ett sommarregn om natten vid en sjö där spoven ropar är kanske den bästa terapin.
En tur i kärlekssvängen
Som vanligt imponerar Sundströms känsla för melodi och underfundigt självkritiska texter. Skyll på mig släpptes redan före albumet och hör till dess starkaste sånger. I titellåten är han ”redo för en tur i kärlekssvängen” då ”en lust som varit i ruiner / har blivit hjälpt av kärleksmediciner”. I Bosse och jag och Två tungor sjunger han om hur tudelad han är, på gott och ont.
Skivan kanske inte har någon riktig höjdare som hans förra bands Undantag eller Vi kommer aldrig att dö, men är en njutningsfull helhet som känns kort, alldeles för kort. Och Sundströms klara diktion med en aning av hans ursprungliga pitemål förtjänar som alltid en eloge.
Den som inte tycker om denna musik kan se sig i spegeln eller göra som min namne säger – skylla på mig.