Viktigt med optimism, inte cynism.
Oskar Pöysti hade tänkt bli journalist men ändrade sig och blev skådespelare i stället. – Jag är privilegierad, säger Pöysti vars nästa utmaning blir en monolog om Hans Rosling.
Skådespelaren Oskar Pöysti beskriver sig som en possibilist – tack vare professor Hans Rosling och hans framtidsoptimism har Pöysti lärt sig se möjligheter och vågat släppa den oro han tidigare led av. – Jag ska bli pappa i sommar och då känns det extra viktigt att inte vara cynisk, säger Oskar Pöysti apropå sin kommande monolog, The loving memory of Hans Rosling.
Hans Rosling, professor i global hälsa, sade i en intervju för HBL (2010) att han var lycklig när han kunde vrida på kranen i trygg förvissning om att det vatten som rann ur kranen var rent.
Oskar Pöysti nickar instämmande.
– När jag stod i mitt varma kök och lagade laxsoppa häromdagen tänkte jag på Rosling och på hur lyckligt lottad jag är. Jag kunde koka laxsoppa för att jag fick ett infall att göra det och jag kunde använda goda råvaror och exotiska kryddor att smaksätta soppan med. En otrolig lyx både i en historisk och i en samtida kontext.
– Tacksamheten är grundläggande i Hans Roslings filosofi.
Hans Rosling, som avled 2017, var en positivt tänkande, internationellt hyllad forskare, vars mission var att ta kål på en rad seglivade fördomar om bland annat befolkningstillväxten. Hans klassiska exempel var Bangladesh, ett land västerlänningar tenderar att associera med fattigdom, kriser och en accelererande befolkningsökning. Den bilden stämde på 1970-talet men är osann i dag.
Bangladesh har lyckats bekämpa fattigdomen och minskat befolkningsökningen och barndödligheten, tack vare satsningar på bland annat utbildning.
En del kritiserar Hans Rosling för att ha varit en idealist, andra tackar honom för att han vågade tro på framtiden. Oskar Pöysti hör till den senare kategorin.
– Tack vare Hans Rosling har jag, på ett emotionellt plan, blivit det som Rosling kallar en possibilist. Processen med föreställningen har lärt mig att se möjligheterna. Förr var jag mycket oroligare.
– Ta flyktingkrisen till exempel. Det finns cirka 26 miljoner flyktingar i världen men i proportion till att jordens befolkning snart uppgår till åtta miljarder borde flyktingfrågan vara ett problem som går att hantera.
Vad tror du Hans Rosling hade sagt om coronapandemin? – Jag tror att han hade sagt att pandemin ur ett bredare folkhälsoperspektiv inte är så farlig. För Rosling handlade det om att se de stora övergripande trenderna och inte förblindas av nyhetsrubrikerna.
The Loving Memory of Hans Rosling är titeln på den monolog Oskar Pöysti nu repeterar. Jussi Sorjanen, som är konstnärlig chef för Teater Viirus, fick idén till monologen och utgångspunkten är den optimism Hans Rosling utstrålade.
– Jag ska bli pappa i sommar och då känns det extra viktigt att inte vara cynisk. Jag vill förmedla en genuin framtidstro, säger Pöysti och tilllägger att monologen är ett försök att gestalta vårt kollektiva minne av Hans Rosling.
– Jag försöker inte väcka Hans Rosling till liv, i stället är det vårt minne, vår bild av Rosling som talar, en karaktär man inte behöver förhålla sig heligt till. Karaktären Rosling är en kul figur, en passionerad professor som brinner för att skämta lika mycket som han vill undervisa.
Vad skulle du fråga Hans Rosling om du fick tillfälle till det? – Helst skulle jag ha ett långt samtal med honom. Det känns inte som att jag har stora frågetecken med vad han ville säga, eftersom han var så ultrapedagogisk är hans kärnbudskap tydligt.
– Men ja, jag skulle fråga honom vad han anser om samhällsutvecklingen i relation till sanningen, alltså att lögnen har blivit rumsren.
Sjukt glad
Oskar Pöysti är född och uppvuxen i en teatersläkt. Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson var hans farföräldrar, Erik Pöysti är hans pappa och Alma Pöysti är hans storasyster. Själv värjde han sig länge mot en karriär inom teatern.
– Jag skulle absolut inte bli skådespelare och jag gillade inte när
folk sade åt mig att ”skådespeleri är något man har i blodet”. Så jag studerade journalistik i två år och trivdes bra med det.
– Men så småningom började scenens dragningskraft kännas allt starkare och så sökte jag till Teaterhögskolan. Min intellektuella tanke var att jag inte valde bort journalistiken trots att jag gick till teatern och det har jag inte heller gjort. I min kommande audioinstallation här på Busholmen kombinerar jag journalistiskt och konstnärligt berättande i högsta grad.
Har namnet Pöysti varit en belastning tycker du? – Jo, absolut ibland. I början var jag tvungen att klura ut mitt eget konstnärskap och inte stå i relation till min farfar, farmor eller pappa. Men det var ingenting jag gick under med och det är många år sedan jag tänkte på det här. Dagens unga människor har inte samma relation till Lasse och Bisse som tidigare generationer hade så den jämförelsen ställs jag inte inför längre.
I höst firar Oskar Pöysti tioårsjubileum på Teater Viirus och under vår intervju återkommer han flera gånger till hur privilegierad han anser sig vara. Viirus har, som alla andra teatrar haft det kämpigt under coronaepidemin och frilansarnas situation har varit svår, men teatern har inte behövt samarbetsförhandla.
– Om jag, när jag tog min examen för elva år sedan, hade vetat att jag nu skulle vara här, på stans bästa teater, och ha en underbar fru och ett barn på kommande hade jag blivit sjukt glad.
Jag ska bli pappa i sommar och då känns det extra viktigt att inte vara cynisk. Jag vill förmedla en genuin framtidstro.