Det är inte den lilla bonden som sätter vårt kött på bordet

LANTBRUK Nu provocerar jag. Precis som när Kari Kuulatyper skriver kolumner i tidningen Kirkko ja kaupunki.

Och varför inte ta till alla medel, när det gäller något så stort och pressande som köttindustrins gravt destruktiva roll, inte bara för djuren, utan också för vår egen hälsa och hela miljön.

”Orättvis” kritik är självklart riktad mot multimiljardbranschen som verkligen producerar köttet vi köper i stormarknaderna på bekostnad av ovannämnda. Inte mot den lilla bonden.

För visst finns den lilla bonden kvar. Men i vilken utsträckning i dag? Jag tror de flesta förstår att på ett landsoch världsomfattande plan är det inte den enskilda jordbrukaren med hackan i högsta hugg och ett grässtrå i mungipan som sätter vårt kött på bordet.

Om man fortfarande tror det är man antagligen illa upplyst, något som kan åtgärdas med information. Om man däremot inte tror det, men vill få oss andra att tro det, är man antagligen en MTK- eller SLC-typ, eller någon annan representant för köttindustrin.

Javisst, under de senaste årtiondena har bland annat nötkreaturen, och ja, den totala produktionen av kött, minskat i Finland. Enligt Lukes statistik har också det totala antalet gårdar minskat ordentligt under samma period.

Samtidigt har utnyttjad jordbruksareal i medeltal ökat något 2010–2019, både totalt och per gård. Och antalet stora gårdar (med en jordbruksareal på mer än 150 hektar) har nästan fördubblats från 2013 till 2019. Antalet små gårdar (maximalt fem hektar) har mer än halverats.

Dessutom har antalet privata gårdar på tio år minskat med över 10 000 (från drygt 52 000 till drygt 40 000 2010– 2019).

Tillbaka till den minskade köttproduktionen – inte allt djurkött har minskat. Enligt Luke har antalet slaktade hönor stigit med cirka 30 procent de senaste tio åren.

Och medan produktionen minskat har konsumtionen gått åt andra hållet.

I dag äter en finländare 80 kilo kött per år, vilket blir en årlig kollektiv diet på 440 miljoner kilo kött. Av det är nästan 140 miljoner kilo broiler, eller mer än 70 miljoner slaktade hönor varje år.

En broilerhöna lever på ett utrymme som inte ens motsvarar ett A4-ark. Minst 15 000 fåglar trängs i en och samma hall under sina korta, stressiga, ofta sjukdomsfyllda liv på fem till sex veckor. När de väger 1,3–1,8 kilo bedövas de antingen med koldioxidgas eller med elchock innan styckningen. Värphönorna har det värre.

Man kan tycka vad man vill om den ”högklassiga” finska köttproduktionen, som säkert är bättre för djuren än på många andra ställen. Men massproduktion (som det ju alltså handlar om) ser aldrig trevligt ut.

Förresten håller en finsk hönsgård i medeltal 60 000 höns. Inget litet jobb för den lilla bonden ...

För att tredje och sista gången återvända till den minskade köttproduktionen, har vi ju allt det importerade djurköttet! När den inhemska produktionen minskar, måste våra alltmer köttsugna munnar mättas på annat sätt.

”Om alla konsumerade som finländarna skulle vi behöva fyra jordklot”, skriver WWF. Men all överkonsumtion syns inte inom våra landsgränser – och vårt köttätande syns inte alltid i produktionsstatistiken.

Som nämnt har den finska produktionen av djurkött antingen stått stilla eller rentav minskat på sistone. Men importen har ökat.

Luke: År 2005 importerade Finland över 13 miljoner kilo nötkött. Fjorton år senare importerades 22,8 miljoner kilo död ko. Cirka 15 miljoner kilo griskött importerades 2005, 2019 var det 34,5 miljoner kilo.

Den största ökningen har ändå skett för fjäderfäna. År 2005 importerade vi drygt sju miljoner kilo fågelkött från andra länder. Fjorton år senare var vi uppe i nästan 23 miljoner kilo. Samtidigt som alltså den inhemska produktionen också har ökat rejält.

I sin Bakgrundsartikel (HBL Debatt 12.2) bekymrar sig Mats Nylund, ordförande för Svenska lantbruksproducenternas centralförbund, själv mycket riktigt för hur vi kan påverka produktionen av importerad mat med tanke på hållbarhet, etik och djurvälfärd.

Vi har aldrig ätit, eller massproducerat, djur i den enorma skala vi gör i dag. Så nostalgiska trippar till en respektfull människa-djur-natur-symbios kan vi glömma.