Jag förstår att vintern en dag ska ta slut
En gång deltog jag som psykolog i en kväll för personer med långvariga ätstörningar, kvällens tema var hopp. Jag visste vad jag ville säga (det finns alltid hopp, jag lovar!), men kände mig samtidigt osäker. Googlade definitioner, studier, citat. Hopp. En förväntan om att något önskat ska inträffa. Tro och önskan om en gynnsam utveckling. Tillit. Associerat med psykologiskt välbefinnande. The thing with feathers, det där med fjädrar, enligt Emily Dickinson.
Jag plockade aldrig fram mina förberedda ord, insåg att ingen ville höra mig mumla innantill från en lapp. I stället pratade vi om vad hopp betyder för oss. För hopp är personligt, något att hitta egna ord för. Kvällen blev fin. Någon beskrev att hopp är envishet, att hen inte gett upp, att hen fortfarande finns här. Någon annan berättade om framtidsplaner, att våga drömma. Vi enades om att hoppet bär oss människor, och att vi bär hoppet. Att vi ibland tappar taget om det, och då kan bära hoppet för varandra.
Det tänker jag på denna vinter. Denna kalla, utdragna, pandemiska vinter. Denna vinter av karantäner och konkurser, dagens statistik klockan tolv, oro, trötthet. Då barn, unga, ensamma mår så hjärtskärande, orättvist dåligt. Denna vinter då själva tiden ter sig frusen. Denna vinter då min dotters och alla hennes små kompisars 18 månaders läkargranskning helt sonika är inställd, de får träffa en läkare då de fyller fyra år. Då så många är så ensamma, andra sjuka. Då myndigheterna gång på gång larmar om att vi balanserar på en knivsegg. Då fotsulorna sedan länge blöder.
Vad är hopp för dig denna vinter? För mig är det alla som fortsätter göra sitt bästa, följer rekommendationer, tar ansvar för det gemensamma, blodiga fötter till trots. Att forskare tar fram vaccin och människor tror på vetenskap. Att spela Trivial Pursuit med vänner i Teams. Att många små människor ska födas i sommar. Att vårdpersonalen går till jobbet om morgnarna, att röster höjs för att vi som samhälle måste se till att de ska fortsätta orka göra det. Att snöplogarna väcker mig allt mer sällan. Att tidens gång är skoningslös, och trösterik. Att allt och också detta en dag ska ta slut. Att världen ännu finns kvar därute. Att det alldeles nästan är vår. Hopp, det där med solfjädrar.
Och, för mig är hopp dikten ”Vintern” av Agneta Pleijel (1984), där hon skriver så här: ”Denna vinter får jag för mig att landet där jag bor är bortglömt. (...) Jag får för mig att någon drömmer landet och drömmer oss, så att vi fläckvis stiger upp till verklighet. Och i mina egna drömmar denna vinter, oförklarliga och klara, skymtar människor som tycks signalera något ohörbart och viktigt. Jag föreställer mig att jag själv är ett tecken i deras drömmar, ett slags anrop ur en mycket lång och mycket arktisk vinter. Jag förstår att vintern en dag ska ta slut. Jag föreställer mig att vi som drömt varandra då ska se och röra vid varandra.”